Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Svenska akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
akademien. Denna blev också i väsentliga delar mönstret
för det vittra samfund, han själv grundade 1786. Liksom
sin franska förebild skulle Svenska akademien inrymma
såväl litterära och lärda yrkesmän som fint kultiverade
magnater. Givetvis höjdes därigenom litteratörernas och
veten-skapsidkarnes då socialt sett blygsamma samhällsgrupp.
Det betydde dock någonting för Kellgrens och Leopolds
— för att inte tala om kopisten Sjöbergs och
trivialskolerektorn Murbergs — yttre anseende att sitta som ledamöter
jämte en Fersen eller Höpken i ett samfund, där enligt
bestämmelserna ingen skillnad upprätthölls »ledamöterne
emellan i anseende till börd, stånd eller ämbeten», och där
tilltalsordet för alla var »Min herre».
För denna krets av jämlikar var Gustav III själv den
lysande men ej påträngande beskyddaren. Han gav glans åt
sin stiftelse, som under hans tid hade sin mest ärorika epok.
Konungens vältalighet firade också triumfer i det anslående
tal, med vilket han den 5 april 1786 på Stora börssalen hälsade
Akademiens ledamöter och träffande karakteriserade deras
uppgifter. I slutet av sin oration upptog han till behandling en på
den tiden flitigt diskuterad fråga, den om kulturens
berättigande. »Jag vet», sade han, »att det finnes de, som tro,
att bokliga konster och vitterhet äro onödiga, att de äro
av det slags överflöd, som försvagar styrkan av själen, som
är endast tjänande till ett vekligt folks tidsfördriv, som bör
bannlysas från en allvarsam, en tapper nation. Men för
vad belöning skall tapperheten strida, om ej för ett odödligt
namn? för vad en nyttig ämbetsman uppoffra ali sin ro, tåla
samtidens orättvisa klander, avundens motstånd, om ej för
det hopp, att en upplyst eftervärld rättvisar hans minne?
Vilket ädlare tidsfördriv finnes väl än omsorgen att ständigt
återkalla minnet av fäderneslandets välgörare? Ära store
mäns minne, det är att bjuda deras avkomma att dem
likna, det är att säga: ’Krigsmän, domare, statsmän,
medborgare I I, som haven ärvt dessa hjältars namn, eller som
be-kläden deras ämbeten, hören, sen de offer, en tacksam
eftervärld frambär till deras minne, förtjänen, om I det kunnen,
förtjänen dessa äreminnen I Edra namn äro framställda
för eftervärldens domstol. Vansläktens ej I Det ankommer
på eder allena att göra dem även så namnkunniga.’ Sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
