Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Svenska akademien - Kellgren och Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kellgren och stockholmsposten.
89
är det värv, som eder nu är anförtrott, till vilket jag eder
nu kallar.»
Med ali rätt yttrar Svenska akademiens senaste
historieskrivare, Henrik Schück, att »även nu, då etthundrafemtio
års damm lägrat sig över detta tal, måste man gripas av dess
lyriska flykt». Det ger uttryck åt något av det ljusaste och
bästa i Gustav III:s kultursträvanden.
Vi sade nyss, att Gustav III som Akademiens beskyddare
ej var påträngande. Men när den vittra areopagen hade invalt
två ur litterär synpunkt så ohjälpliga medelmåttor som
rektor Murberg och kopisten Nils Lorens Sjöberg1, var det ej
att undra på att konungen fann sig föranlåten ingripa, då
efterträdare åt Höpken skulle utses. Sättet för detta
ingripande har Kellgren i ett brev till en vän anno 1789
beskrivit sålunda: »Eftersom vi äga ett fritt val, så har Hans
Maj:t befallt oss inkalla Gyldenstolpen.» Och Gyldenstolpe
fick mycket riktigt 11 av 12 avgivna röster.
Kellgren och Stockholmsposten.
Sid. 152 och 154.
Den unge Kellgren var en stor beundrare av Gustav III
och hans statsvälvning. Från hans tidigare skaldebana har
man också flere kungahyllningar av hans hand. Skaldens
förhållande till kungen blev dock märkbart kyligare med
åren. Med harm iakttog Kellgren, hur Gustav år 1789 svek
sina tidigare ideal. I dikten »Dälden» försvarade han
adelsoppositionen. Han insåg emellertid också, att blott ett
en-dräktigt folk förmådde driva en framgångsrik opposition
1 Denne akademiledamot fick av en vitter samtida följande
karakteristik: »Nils Lorens Sjöberg sitter dagen igenom, rödbrusig och full,
på Södermalms källare och kallas allmänneligen ’den oskyldigaste av
alla människor’.» Oscar Wieselgren har givit uttryck åt en stilla
undran, om det var för att gottgöra sin försummelse att ej invälja Karl
Mikael Bellman i Svenska akademien, som man i och med
Sjöbergs inval beredde rum för en personlighet, den där tycks ha haft
en viss själsfrändskap, om ej med Bellman själv, så dock med
Bell-mansfigurerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
