Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VII - 1. Sammanhängande kapitel - Utbrytningen ur Viborgska viken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dristigheten lyckligen genombryta den ryska embosseringen[1] samt
med fulla segel och oskadd tackling fortsätta sin kurs
västerut. Jag önskade att kunna teckna denna högtidliga scen, ty
den var egen i sitt slag. Vinden var frisk ostlig, himlen klar
men beströdd med lösa moln, vilka stundom skymde solen.
De ryska skeppen hade gulmålade batterier och lågo
ankrade för spring[2] med bredsidorna vända mot Dristigheten,
vars sida var rödfärgad. I samma ögonblick detta skepp med
alla segel till nalkades inom skotthåll, framblänkte solen
utur molnen på ett förtjusande sätt och gav en alldeles egen
glans åt Dristighetens skrov och segel. Ryska skeppen
inrymdes hastigt i ett ogenomträngligt men ljust moln av
krutrök, och deras kulor studsade på vattnet långt bakom
Dristigheten fram till den svenska linjen. Slutligen utbredde sig
en förfärlig kanonad från den stolta Dristighetens sidor och
inhöljde det såväl uti sin egen som ryssarnes rök, utur
vilken blott dess översta toppar efter längre tiders förlopp och
på stort avstånd väster om ryska embosseringen
småningom började framskymta. O, vad jag var lycklig, då jag såg
dess bramtoppar! De övertygade mig, att detta skepp icke
blivit redlöst, vilket jag så mycket mera fruktade, som de
ryska skeppen icke allenast ägde fri utsikt och hade en säker
riktning, utan ock, manade av sitt övermod och vår
underlägsenhet, borde anse vår undergång oundviklig.»
En svår olycka för svenska flottan blev däremot den
felaktiga manövern med ett brännarfartyg, som till följd
därav drev ned på det svenska linjeskeppet Enigheten.
Ombord på skeppet uppstod en fruktansvärd panik, och man
såg många av besättningen huvudstupa kasta sig i sjön.
Men den hjältemodige major Feiff, som förde befälet på
Enigheten, gick först lugnt omkring och rökte sin pipa. När en
barkass från ett annat fartyg närmade sig för att bärga
hans folk, ställde han sig på kommandoplatsen med roparen
i hand och ropade: »Undan, undan, annars kommer ni själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
