Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Karl Johans vredesutbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL JOHANS VREDESUTBROTT.
195
utövade det största inflytandet vid tillkomsten av 1809
års regeringsform. Ett. av konungens typiska vredesutbrott
fick han uppleva anno 1826. Då Karl Jolian emellertid såg,
hur lugn Poppius förhöll sig, »yttrade han med värme: ’Eder
konung är dock människa. Om han felat emot Er, så ber han
Er förlåta och glömma det.’ Jag svarade», berättar Poppius,
»att jag kände mig lycklig att vara undersåtare åt en konung,
som så tänkte och talade. Jag hade i övrigt intet att klaga
över, mycket att tacka för. Hans Maj:t tryckte mig i sin
famn. Syntes vara agiterad.1 Jag var verkligen upprörd.»
Karl Johan ville gärna lia in Poppius i konseljen men fick
hålla på länge, innan han lyckades övertala honom därtill. På
hösten 1833 gav den högt förtjänte mannen efter för konungens
önskan, men statsrådsämbetet blev för honom ett sannskyldigt
martyrium: »Gud vet bäst», skriver han, »vad jag utstått och
lidit. Tacklösa mödor och — vad hårdare är — mången gång
misskänd, såväl uppe som därnere. Ofta har jag tänkt,
upprörd i mitt hjärtas innersta: ’Herre, förlåt dem, ty de veta ej,
huru orättvisa de äro!’»
I början av 1836 anmälde Poppius sin önskan att avgå från
statsrådsämbetet. Men då blev kungen eld och lågor. Det blev
ett meningsutbyte på tre hela timmar. Som vanligt sutto
kungen och Poppius bredvid varandra i en soffa. »Konungen
syntes mycket allvarsam och fästade på mig en skarp blick»,
berättar Poppius. »Jag gav genast akt därpå och var beredd
på vad helst som kunde förefalla.» Karl Johan ville inte höra
talas om någon avskedsansökan. Hur skulle han väl kunna
finna någon duglig eftcrträdarel Då och då lugnade han sig,
men i nästa stund kom det utbrott sådana som detta: »Ni
pre-tenderar, att jag skall bönfalla Er att stanna kvar. Ni
glömmer, att jag är Er konung. Förstår Ni?» Poppius anhöll
då i underdånighet, att Hans Maj:t inte skulle anse honom »lika
med en coquette kvinna», och bad konungen bestämma
tidpunkten för hans avsked. »En eller annan månad gör ej något
i saken.»
När Karl Johan hörde, att Poppius ej höll på omedelbart
avsked, förklarade han sig nöjd och bad honom stanna kvar
till fram på sommaren. Därmed skildes de från varandra för
1 I ett tillstånd av själsskakning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
