Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Hans Jansson från Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS JANSSON FRÅN DAL.
199
våra arma kreatur, som lar frysa», och uppmanade henne att
låta bona om fähuset på bästa möjliga sätt. På våren 1845,
då det var svår foderbrist och kreaturen annorstädes fingo
efter vanan svälta, skrev han till sina döttrar: »Gör för allting
och laga så, att de stackars djuren ej få svälta — det må kosta
vad som helst; och det får ej hjälpa, om något spannemål
därtill åtgår!» Hans Jansson var så fäst vid sina djur, att han ej
kunde härda ut med att vara närvarande vid deras slakt.
År 1828 hade Iians på Bräcketorp hunnit förvärva så
allmänt anseende och visat så stort intresse för allmänna frågor,
att han blev väld till riksdagsman. Att han vid riksdagen så
småningom drogs in i oppositionen berodde dels på hans
förbindelser med Karl Fredrik Wærn på Baldersnäs, hos vilken
han ofta vistats både som byggmästare och som vän, dels på
hans naturliga sparsamhet och avoghet mot ali lyx.
Småbonden från det karga Dal lade med ogillande märke till hur
»samhällets tärande medlemmar», varmed han menade ämbets- och
tjänstemännen, höjde sina lönepretentioner, medan »den
närande klassen», som för honom utgjordes av jordbrukarne,
måste i nödår sälja spannmålen för att kunna betala sina
utskylder och själv »låta sig nöja med agnar, bark och andra
otjänliga saker till brödföda». Han ansåg det vara sin
förnämsta plikt som riksdagsman att »bevaka den fattige
skatte-dragarens rätt», avlyfta gamla, alltför tunga bördor från
jordbruket och åstadkomma en jämnare fördelning av utskylderna.
Mot de tre högre stånden utslungade han vid riksstatens
uppgörande på 1841 års riksdag Jesu ord till de skriftlärde och
fariséerna: »De lägga odrägliga bördor på människorna men
vilja ej själva röra dem med ett finger.» Med tanke på ali
nöd och armod bland de små i samhället blev han ytterst
sparsam, ja njugg i fråga om anslag till förvaltningen, försvaret
och högre kulturella ändamål. När det gällde Kungliga
teatern — »Dramatiska spektaklet» — hävdade han som sin enkla
mening, att »den sköna naturen var det mest intressanta
skådespelet, flit och arbetsamhet det nyttigaste tidsfördrivet». I en
debatt om försvarsutgifterna erinrade lian om att »ett
välmående folk försvarar dock hellre sin självständighet och sin
egendom än ett utfattigt». Han försummade heller aldrig att
påpeka, att man ju »levde mitt under en djup 1’red, vilken icke
synes det ringaste hotas». Så lugnt tog ban den saken ännu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
