Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Runeberg och kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
upplevat två verkliga förälskelser. Och det blev icke slut
på hans kärlekshistorier i och med att han blivit äkta man.
Runeberg var svag för unga vackra och begåvade flickor,
och han var — efter en galant tidsålders sedvana — frikostig
med kyssar. Men han skämtade gärna bort deras vikt och
betydelse och bröt udden av skvallret genom att tala öppet
om dem, även i sitt hem.
Det fanns många beundrarinnor, som kretsade kring den
store skalden och kände sig smickrade av att bli
uppmärksammade av en så berömd man. Runebergs hustru tog hans
eskapader med jämnmod. Då hon i sina anteckningar berör
dem, skriver hon, att det »i det hela icke just alla gånger var
så allvarsamt menat å hans sida med dessa flammor, ehuru
folk smått bråkade därom». Hon hade ju också sin makes
ord på att det ändå var hon, som var det beståndande i hans
kärleksfladder. Ett faktum är också, att alla hans
flammor från Borgåtiden voro goda vänner med fru Runeberg och
brevväxlade med henne.
Den sista i raden av de skaldeflammor, som — för att
tala med en av Runebergs levnadstecknare — »under olika
tider voro avledare för den överflödande värmen i skaldens
fortfarande ungdomliga och känslofulla hjärta», hette Emilie
Björkstén. För henne blev förälskelsen i Runeberg en
händelse, som grep djupt in i hennes liv. Det var den
gamla historien om fjärilen, som fladdrar kring ljuset, bränner
sig och flyr men lockas dit på nytt. Emilie upplevde, som
Werner Söderhjelm säger, »en lång, lyckoberusande och
smärt-fylld kärlekshistoria», vilken fyllde hennes dagbok blad
efter blad med brinnande själsutgjutelser för att sluta med
»djupt allvarliga uttryck av resignation från det, som icke
kunde fortsättas utan att bliva henne övermäktigt».
Lilla Emilie hade ingen riktigt fast rot i livet. Hon var
prästdotter men blev tidigt föräldralös och flackade hit och
dit på besök hos vänner och fränder. Den vackra och
behagsjuka flickan blev snart en riktig hjärtekrossare. På lätta
fötter svävade hon fram i dansen, och hon anförtodde sin
dagbok, hur hon njöt av att »fånga manliga hjärtan, många,
många». Glad och rolig var hon också som sällskapsmänniska
och känd för sina blixtrande infall. Hon läste allt mellan
himmel och jord och på alla språk. Emilie var ett konstnärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
