Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band VIII - 1. Sammanhängande kapitel - Runeberg och kvinnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OCH ANNAT OM JOHAN LUDVIG RUNEBERG. 221
temperament med begåvning åt det litterära hållet, och vid
mognare ålder gav hon ut böcker på vers och prosa.
Vid den tid, då hon blev förälskad i Runeberg, var hon
tjugutre år och han ett par och fyrtio. Hon kom som en
frisk fläkt med ungdom och charm in i hans rätt slätstrukna
vardagsvärld. Hon gav honom nya skönhetsintryck och
fängslade honom genom sin sprittande impulsivitet. Det blev
hemliga möten och promenader i skymningen på tu man
hand, och snart visste hela Borgå om deras roman. Emilie
kände samvetskval och försökte gång på gång draga sig
undan, men passionen behöll sitt grepp om henne, och åter
brunno hans läppar mot hennes. Då blev den bortskämda
baldrottningen formligen bojkottad i sällskapslivet.
Men nu grepo Emilies anförvanter in och avtvingade henne
ett löfte att aldrig mer tala vid den älskade. Det blev en
botgöringstid för ett blödande ungt kvinnohjärta.
Men åren gå, och så småningom börjar hon åter umgås i
det Runebergska hemmet. Hon har nu lovat både sig själv
och de sina, att hädanefter blott själarnas sympati skall bli
föreningsband emellan henne och den avgudade. Nu knyter
hon även ett vänskapsband med skaldens maka. Med mild
men fast hand avvärjer hon skaldens stormande krav på
hennes självuppgivelse, men samtidigt känner hon, att han
är innehållet i hennes liv. I medvetenhet om sin svaghet
fattar hon då vid fyrtio års ålder ett heroiskt beslut. Efter
en kärleksscen mellan henne och den älskade skriver hon ett
brev, vari hon i gripande ordalag bönfaller honom att
aldrig mer fresta henne till en sinnesberusning, som efteråt
vållar henne så outsägliga själskval: »Det har i många år
utgjort min högsta glädje att kunna få vara i Ditt hem, en
förtrolig och hemmastadd vän där; och de senare åren har det
varit mig kärare än eljes, emedan jag suttit hos er med
lugnare samvete och endast njutit av nuet. Men sedan den där
kvällen är allt förändrat.
Vill Du, att jag skall komma till er ännu, så lova mig
heligt och högtidligt att ej förleda mig till synd! Bryter Du
mot detta löfte, kommer jag ej mer till er, då jag vet, att
Du är hemma; och aldrig mer lämnar jag mig ensam med
Dig. Gud skall nog hjälpa mig, och Du — om Du håller mig
verkligt kär — inled mig icke i frestelse! Din själs älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
