Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Om Lantmannapartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
sagt, konstituerade sig som ett verkligt parti. Som ett slags
svar på Ministeriella partiets paroll om stöd åt ministären
hette det i Lantmannapartiets program, sedan jordägarnes
reformkrav uppräknats: »M e d regeringen för dessa och
andra tidsenliga reformer, men icke med regeringen emot
dem.»
Lantmannapartiet förblev i minoritet under 1867 års
riksdag. Men redan vid utskottsvalen i början av 1868 års
riksdag vann det en svag majoritet, inte minst tack vare finurligt
sammansatta valsedlar. Och sedan gick det, som det brukar
gå: majoriteten tillväxte. Ty vem vill inte tillhöra det
större och segrande partiet? Från och med 1869 stod
Lantmannapartiet »bålstarkt», som en av dess anhängare skriver,
och det behärskade sedan Andra kammaren under tjugu
riksdagar. I själva verket varLantmannapartiets maktställning
helt enkelt ett uttryck för att bönderna, som utgjorde den
största av den tidens röstberättigade samhällsklasser, också
hade de flesta representanterna i den »folkvalda» kammaren.
Årtiondena närmast efter representationsreformen är en
bondeklassens politiska storhetstid.
Men böndernas politiska makt skulle säkerligen inte ha
blivit så stor, om de ej i riksdagen varit sammanslutna till ett
välorganiserat och väl sammanhållet parti. En gång, då
stridens vågor gingo särskilt höga i Andra kammaren — det var
vid urtima riksdagen 1871 —, tog partiets ledare till orda och
varnade herremännen för att uppträda övermodigt och
hånfullt mot Lantmannapartiet, »ty om enighet ger styrka, borden
I künna se, var makten ligger». Det var ord och inga visor, men
det kanske behövdes den gången.
Visserligen stretade man emot även bland bönderna, då det
gällde att underordna sig, »att lyda cheferna». Det ansågs
på den tiden nästan som något skamligt att tillhöra ett parti
och att inte i allt följa sin egen självständiga mening. Men även
på bondehåll — och inte minst där — började man förstå
den lära, som Karl Ifvarssons gode vän Nils Petersson i
Runtorp predikade för sina sockenbor: »Att vara partiman
är ej något fel utan en nödvändig sak, såvida något under
nuvarande förhållanden skall kunna uträttas.»
Och fast man alltid i det längsta sökte förneka, att
Lantmannapartiet hade några chefer, fanns det naturligtvis sådana:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
