Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Animositeten mellan Karl XV och hans bror Oskar - Oskar II:s kröning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR Ii:s KRÖNING.
379
F’ritz von Dardel berättar, att när det efter Oskar II:s
tronbestigning blev fråga om att uppresa en ryttarstaty över
Karl XV, kunde Oskar givetvis inte säga annat, än att han
var intresserad av saken, men antydde på samma gång
svårigheten att finna en motivering för en sådan hyllning:
representationsreformen kunde ju inte tillräknas Karl som merit.
Däremot tyckte sig de närvarande förnimma ett beklagande
av att ingen föreslagit något monument över hans far, Oskar I.
Symptomatiskt var också, att ingen av de personer, som kände
sig vara på ett eller annat sätt beroende av Oskar II, vågade
vara med och arbeta för Karl XV-statyn »av fruktan»,
säger Dardel, »att misshaga honom, som, vad han än må yttra,
i sitt innersta ogillar denna hyllning åt en företrädare, vilkens
popularitet han ej själv lyckats ärva med tronen». Gunnar
Wennerberg, som till stor del hade Karl XV att tacka för sin
karriär, var gärna med och arbetade för saken men ville inte
kompromettera sin ställning som statsråd genom att öppet
verka för statyn.
Oskar II:s kröning
sid. 250 efter näst sista st.
blev ett imponerande skådespel. Men kröningsceremonierna
hade haft flere betydande motståndare i riksdagens Andra
kammare, där det sparsamma Lantmannapartiet nu var herre.
De svenska riksdagsbönderna voro inte svaga för ståt och
ceremonier, allra helst om de kostade dryga pengar, och de
sågo nu ett tillfälle yppa sig till förenkling och framför allt
till besparing.
över huvud taget hade man efter representationsreformen
börjat lätta litet på det omständliga ceremoniet, som dittills
hade ansetts tillhöra de stora statsakterna, t. ex. riksdagens
öppnande och kröningen.
Karl XV med sin utomordentliga förmåga av ett kungligt,
ett i ordets egentliga mening majestätiskt framträdande —■
när så fordrades — gjorde sig ofta ett nöje av att visa,
att han satte mycket litet värde på ceremonierna i och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
