Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Om John Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM JOHN ERICSSON.
421
ersätta Watts ångmaskin. »Caloricmaskinen», skrev han en
gång, »värderar jag näst mitt liv. Tanken på den har gjort
mig lycklig under de största bekymmer och missöden.» Han
gladdes, när han tänkte på hur hans kraftmaskin skulle kunna
lindra arbetarnes tunga möda och befria dem från mycket
slavgöra.
John Ericsson hade många motigheter med sina
uppfinningar. En förklaring därtill låg i den envisa självgodhet,
som utgjorde den store mannens avigsida. Han ville inte
ta råd av andra och ta hänsyn till deras erfarenheter. Detta
var så mycket mer betänkligt, som hans tekniskt teoretiska
kunskaper lämnade åtskilligt övrigt att önska. Därför blev
han, för att citera en ansedd amerikansk fackman, »genialisk
i sina idéer men svag i detaljerna». Felkonstruktioner voro
ej så ovanliga i John Ericssons uppfinningar. Men om någon
vågade komma med ett påpekande, blev uppfinnaren
ursinnig. När Monitor gjorde sin provtur, visade det sig, att
ingenting fungerade riktigt tillfredsställande. Fartyget fick
bogseras tillbaka till ett varv för att justeras om, och många
voro de, som nu kallade den store uppfinnaren för en oduglig
projektmakare.
Något som den store uppfinnaren alis inte förstod sig på,
var konsten att handskas med pengar. För egna behov
behövde han inte mycket, men han kunde aldrig låta någon
behövande gå ohulpen bort, och besvarandet av brev med
böner om bistånd upptog en stor del av den godhjärtade
mannens tid. En gång skänkte han till Kungliga biblioteket i
Stockholm 12,000 kr. för inköp av en värdefull boksamling.
Under det svåra nödåret 1867 sände han 20,000 kr. till de
nödlidande i Norrland och en annan summa att utdelas bland
Långbanhyttans fattiga. Till sin gamle vän Adolf von Rosen,
»Järnvägsrosen», skickade han ett par gånger om året
ekonomisk hjälp i hans betryckta ställning. Och alltid fann
välgöraren på någon vacker förevändning, som besparade mottagaren
känslan av att få fattigunderstöd. Ett ytterligare bevis på
vilket gott och känsligt hjärta den store uppfinnaren hade,
må i detta sammanhang anföras. Anledningen var, att han
från den åttioårigé von Rosen fått ett brev med
underrättelse, att han genom en stor operation blivit räddad undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
