Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Några nya notiser om koleraepidemierna 1834 och 1853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA NYA NOTISER OM KOLERAEPIDEMIERNA. 455
Askersund var ett samhälle, där myndigheterna grepo in
mot koleran med höggradig iver. Bl. a. föranstaltade de om att
de döda begravdes samma dag de avlidit eller åtminstone
dagen efter. Bland dem som sålunda i hast skulle jordas, var
32-årige handlanden Norselius, som fallit offer för koleran —
trodde man. Redan voro likbärarne i huset. Men fru Norselius
lämnade inte ifrån sig nyckeln till likrummet utan gav
likbärarne det beskedet, att de kunde komma igen om tre
dagar — ifall de då behövdes. Det gjorde de inte. Tack vare
sin hustrus resoluta ingripande hade »den döde» räddats
från att bli levande begraven. Norselius, som med tiden blev
rådman, levde ända till 1875, då han avled vid 73 års ålder.
Om koleratiden i Jönköping har Värendsskildraren
Hyltén-Cavallius berättat i sina levnadsminnen. År 1843
passerade han staden på väg till Uppsala för att avlägga
studentexamen och »anlände till Jönköping på en vacker,
solvarm augustidag. Staden låg täck och solbelyst mellan
sina blåa vatten; bergen däromkring stodo klädda i den
yppigaste grönska, och vid åsynen av detta tjusande landskap
anade vi föga, vilken hemsk fiende som nära nog samtidigt
med oss hållit sitt intåg över ’Västra förborgen’ genom
’valvet’ inom den gamla fästningens övergivna vallar. Men vi
skulle snart erfara det, ty då vi stigit av vid torget och
inträtt hos assessor Björkman, där familjen just satt vid
middagsbordet, voro de första ord, som nådde mitt öra, ett
livligt samtal, vari yttrades om någon avliden, att ’lian var
alldeles blå i synen’. Man talade om koleran, som just i dessa
dagar utbredde sig över staden för att där rasa häftigare än
på någon annan punkt i hela Europa.
Den eljest så glada och vänliga staden erbjöd under dessa
veckor en hemsk anblick. Solen strålade från en alldeles
molnfri himmel ned på de heta gatstenarna; luften var
brännande och kvalmig såsom i Ostindien, gatorna lågo öde,
och själva sparvarna voro försvunna. Ingen lantbo vågade
sig in i den förpestade och åt döden invigda staden; och det
enda liv, som rörde sig på dess gator, var prästerna, som
gingo omkring för att utdela sakramenten, läkarne, som
sprungo omkring till de döende, sjukvagnarna, som förde de sjuka
till sjukhusen, och likvagnarna, som bortförde de döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
