Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Daljunkerns uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han drog så till fru Ingegärd [1] med ärkebiskopens förskrift, [2]
predikade ock henne i trone. Hon tog och gav honom sin
dotter. Jungfrun skänkte honom en gullkedja och satte henne
på hans hals, så stor att hon räckte honom nedom hans länder,
vilket allt — kan man tänka — skedde i det fröjdefulla hopp,
att hon skulle bliva drottning i Sverige.» En annan kärlekspant,
varmed den forne bonddrängen Jöns hugnades av sin
högförnäma fästmö, var — en skjorta. Häröver beklagar sig
nämligen Gustav Vasa senare, då han uppräknar det understöd,
daljunkern fick inom det trondhjemska området. En ganska
egendomlig fästmöpresent, kan det tyckas, och man får det
intrycket, att den föregivne »ädle Sturen» icke just fört med
sig mycket reseffekter till Norge. Men verkliga förhållandet
är, att vi här möta en urgammal germansk sedvänja, vilken
ännu denna tid var livskraftig i Norden och i somliga
landsändar hållit i sig ända till inpå 1800-talet, nämligen bruket,
att fästmön gav sin fästman en skjorta i trolovningspresent
såsom sinnebild av sin kärlek, i kraft varav hon skulle likt
skjortan omfamna sin brudgum. Vi få väl antaga och hoppas,
att det var en särskilt fin skjorta, som Jöns fick av den norska
fröken, en brudgumsskjorta, värdig att omsluta dens kropp,
som på sitt huvud skulle bära Sveriges krona.
»När daljunkern nu hade panketterat [3] i Norge, så länge han
kunde tänka höveligit [4] vara, sade han sig då vilja draga till
Sverige och taga riket in. Han drog över fjället och in i Dalarne
igen. Men där ville ingen följa honom mera än de tre
socknarna.» [5] Och även där voro meningarna delade. Så
framkom det under rannsakningen om detta uppror, att visserligen
en av de myndigaste männen i Orsa, Herr Jakob, höll med
daljunkerns anhängare, men att »Herr Sten i Orsa höll
allenast med dem, då han var drucken — när han var fastande,
hade han ett annat sinne».
Av övriga Dalsocknar ställde sig somliga på konungens
sida, andra voro, heter det i Peder Svarts skildring, »som
vi pläga kalla på latin neutrales, det är: de höllo med
ingen rätteligen, varken med dalejunkaren eller kung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
