Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamle kung Göstas sista tid - Gustav Vasas sista sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under intrycket av dessa sorgebådande tidender och än
mer förgrämd över Cecilias felsteg mötte den gamle på en
av årets sista dagar sin själasörjare med de klagande
orden: »O Johannes, min själ är bedrövad intill döden», och
vred sina händer, suckande med tårar. Han ville icke låta
trösta sig utan sade: »Mig ståndar ingen hjälp på denne
världen; jag är nu nog av henne mättad vorden», och så
tillade han: »Vet att det år, som nu gångar in, det är mitt
sista år.» De som ville söka efter tecken behövde, sade
han, icke se upp i himmelen efter sådana: »Jag känner bäst
planeternas slynger och vägar i min kropp», slutade den
gamle.
Den 29 april skrev han till sin svärfar, ståthållaren i
Västergötland Gustav Olofsson Stenbock samt sin systerson
Per Brahe: »Vi kunne eder, gode män, icke förhålla,
att Vi uppå denne tid ganska svage äre och litet förmå
och befinne, att det skall vara den hete febris, som Vi äre
beladde [1] med, efter Vi så svårligen hette och brinne, och
befrukte nog, att därest den allsmäktigaste Gud icke vill
värdigas se Oss nådeligen till, då bliver det ute med Oss och
kunne intet annat därtill göra, utan Vi befalle Oss uti den
Allsmäktigastes händer. Han värdiges Oss av sin barmhärtighet
alltid nådeligen frista och bevara till själ och liv!»
Och från den 30 maj har man ett brev till konungens
svåger Sten Eriksson Leijonhufvud, vari det heter: »Käre Herr
Sten, Vi kunne Eder icke förhålla, att sedan I nu senast
drog ifrån Oss, have Vi varit och ännu äre fast svage både
av sorg och en besvärlig hettig colerisk feber. Vad den
allsmäktigaste Gud med Oss än göra täckes, vilje Vi Oss
uti hans gudomlige händer giva.»
På nyåret 1560 började konungen känna sig svag »både i
huvudet och magen», såsom han skriver till dottern
Katarina, »dock mera av bekymmer och sorg än något annat»,
isynnerhet för barnens skull. Han klagade ock över en
brännande feber. Utan ro for han under vintern och våren
omkring på kungsgårdarna vid Mälarens stränder. Fram i juni
blev han emellertid bättre, och vid midsommartid kunde
han hålla sitt avskedstal till Sveriges ständer. Men kort
därefter, den 13 augusti, bröt sjukdomen ut med förnyad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
