Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sturemorden och Eriks avsättning - Erik förlorar sin krona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
springer en drabant fram och genomborrar den intet ont
anande mannen »med sin hillebard i buken», medan andra
drabanter kasta sig över herr Stens medbröder i befälet,
Pontus De la Gardie och en annan herre. Konungen har
nämligen förut givit sina män befallning att på givet tecken
stöta ned dem. Nu begagnar han sig av den villervalla, som
följer på uppträdet, och lyckas fly upp till slottet, där han
slår porten i lås efter sig.
Men efter kommer hertig Karl och uppfordrar sin broder
att lämna slottet. Då är det återigen slut med Eriks
handlingskraft. Modlös och ynklig står han där och
försäkrar, att han icke med avsikt låtit mörda herr Sten. Skulden
låge hos drabanten, och honom skulle han utlämna. Men nu
hjälpa inga undanflykter längre. Hertigen tillsäger honom i
skarp och befallande ton att genast och utan svek ge sig
fången. Och nu har den svage stackaren ej annat val. Han
beger sig ned till Storkyrkan, där han överlämnar sig i
broderns våld. Hans läkare, doktor Benedictus Olai, som hade
följt med, bönföll om en skonsam behandling: »Var och en
kunde se, att hans huvud var så svagt, att han ej längre
kunde befatta sig med regeringsärendena.»
I januari 1569 sammankommo ständerna i Stockholm.
Per Brahe och några andra rådsherrar skildrade inför dem
Eriks många försyndelser och tillsporde dem, om de ville
uppsäga honom tro och lydnad. Härpå svarades enhälligt:
»Ja, ja.» Några dagar därefter fördes Erik fram inför ett
utskott av ständerna i slottskapellet och dömdes där
högtidligen sin krona förlustig, varpå greve Per, ärkebiskopen, en
borgmästare i Stockholm och en bonde uppsade honom tro
och lydnad. Så måste han tömma förödmjukelsens kalk till
botten.
Vid denna tid skall Erik ha råkat i ordväxling med
sina bröder och därunder ha till Johan riktat orden:
»En gång var jag galen i mitt liv, och det var, då jag gav
dig lös.»
Litteratur:
Thure Annerstedt, Resningen 1568.
J. Mankell, Erik XIV:s fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
