Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Straffdomar över Sigismunds anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskrivit faderns »bedröveliga öden» under fängelsetiden,
berättar, att »deras fruar sutto mest var dag utanför porten,
tiggde och bådo om nåd och voro aldrig värde att få komma
för furstens ögon. Några resor voro de och barnen med oss
och andra fruar ute på vägen för fursten, efter han var afton
drog ut till Kungsbro, i den förhoppning, de hade då mått
få tala med honom, föllo på sina knän, ropade och bådo;
men han drog dem förbi.»
Dagen före avrättningen fingo de dödsdömda tillbringa
tillsammans med sina familjer. Gustav Banérs dotter
berättar härom:
»Om onsdagen gjorde min fader intet annat utan satt i
fönstret hos min moder, som satt som en fördömd människa
och läste i sin Psaltare och ofta upprepade denna versen i
den 73:e psalmen: ’Jag är mångom för ett vidunder vorden,
men du äst min starka tröst.’ Han talade ock något om
sina egne saker, ändock hon orkade föga svara. Ställde sig
däremellan så väl till freds, som han ingen ängslan hade i
sinnet, på det han ville förtaga hennes tankar; och befallde
han drängen skära käppar åt barnen, att de fingo rida
därinne, att tiden intet skulle bliva dem lång, log och skämtade
med min syster och mig och de små mina bröder över
måltiden om onsdagen både middag och aftonmåltid, som det
intet hade bekommit honom. Men min moder satt och talte
aldrig ett ord, och över måltiden somnade hon på hans arm,
därföre att hon längre satt, än hon eljest kanske gjort.
Då hon vaknade, sade hon åt min fader: ’I mån säja
till mig som där står: Så förmån I intet vaka med mig
en stund.’
Om natten emellan onsdagen och torsdagen var fuller
ingen sömn på färde, utan de lågo och taltes vid; och hörde
vi, huru han låg och tröstade henne vara tillfreds med Guds
vilja. Men hennes ynkeliga gråt och klagan tvivlar jag
Intet på [att] de kommo inför Guds öron, ty de voro alltför
ynkeliga.
Torsdagen om morgonen, när han var uppstånden och
klädd, befallte han lägga in sitt tyg, fick min syster
Margareta nyckelen till sitt skrin; och såg jag inga andra åthävor
uppå honom än som förr, när han skulle skicka sig att resa.
När han hade det beställt, föll han på sina knän och bad en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
