Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - »Bondekungen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är påfallande i hur mycket Karl IX påminner om sin
store fader. På ett område till och med överträffade hans
regering faderns. Det var i fråga om undervisningsväsendet,
vilket Gustav Vasa försummat. Det för den högre bildningen
betydelsefulla beslut, som på Uppsala möte fattades om
återupprättande av universitetet, hade till god del hertig
Karl att tacka för sin tillkomst. För egen del var Karl
särskilt intresserad av teologiska spörsmål. Han författade
själv en katekes och utgav en psalmbok. En stor del av
sin levnad tillbragte han med att söka förena den luterska
och den reformerta trosbekännelsen. Han växlade
stridsskrifter i dithörande ämnen med självaste ärkebiskop Olaus
Martini, och ingalunda visade sig konungen som den i
lärdom och skarpsinne underlägsne.
När man besinnar Karls häftighet, hans naturliga
benägenhet att med sin järnhäl obarmhärtigt trampa ned alla
hinder, måste det sägas, att han i dessa stridigheter förfarit
med beundransvärd hovsamhet. Han växlade stridsskrifter,
men han förföljde ej. Han värderade i grund och botten
högt den enkle och tillbakadragne man, som manligt
oförfärad trädde upp mot sin konung, när det gällde försvaret
av den övertygelse, vilken var honom dyrbarare än allt
annat. Ty Olaus Martini hörde till dessa reformationens
trosvissa personligheter, som hellre skulle lida döden, än
de sveke sin övertygelse. Sin innersta uppfattning av den
nitiske väktaren på Sions murar visar konungen i de ord
han nedskrev i sin almanacka, när stridens vågor för alltid
lagt sig: »Den 19 mars 1609 fick jag veta, att Mäster Olof
ärkebiskop var avsomnad, en from, saktmodig man. Gud
uppväcke kroppen till en salig uppståndelse!» Enkla ord
men i all sin korthet ett ädelt minne efter både Olaus
Martini och hans kunglige motståndare!
Alltför ofta förleddes dock Karl av sin misstänksamhet
och sitt våldsamma temperament till olycksbringande steg.
»Han ägde icke», säger Emil Hildebrand, »den personlighetens
tjuskraft, som trots alla brister utmärkte fadern, och som
i ännu högre grad utmärkte hans son. Varje motstånd
retade honom, han blev i onödan bråkig och saknade förmåga
att skilja på person och sak. Den omvälvning, som säkerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
