Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611 / 511 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Polska kriget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

räddade sig undan en säker död, blev den ädelmodige hjälparen
nedhuggen.

Karl visade sin tacksamhet för Wredes självuppoffring
genom att giva hans änka och barn flere gårdar i Finland
som förläning. Sönerna, som dessutom belönades med
friherrlig värdighet, fingo till påminnelse om faderns bragd
föra i sitt vapen en springande häst med kunglig krona på
huvudet.

Wredeska vapnet.

Skulden för nederlaget sköt Karl
på sitt folk. I ett brev till rådet
sju dagar därefter klagar han över
att soldaterna ej hållit den
trohetsed de givit sin konung »utan
flydde utav marken för en ringa hop,
där de voro 4 eller 5 emot var och
en av fienden, och efterlämnade Oss
på platsen, så att därest Gud icke
hade hulpit Oss, när hästen undan
Oss störte, och en livländare vid
namn Henrik Wrede icke hade
hulpit Oss på sin häst igen, då
hade Vi kommit levandes eller döde
i fiendernes händer». Alla
konungens försök att få sitt folk att hålla
stånd hade visat sig fåfänga: soldaterna »lupo undan och
läto hacka sig i nacken som en hop höns, såsom de kunna
bära märke, som därifrån komne äro».

Det svenska rytteriet hade uppenbarligen förlorat
självförtroendet genom de ideliga nederlagen. Skulden för dess
»släta tillstånd» fann konungen ligga i det sätt, varpå adeln
utgjorde sin russtjänst, och som föranledde honom till ständiga
klagomål. Så skrev han år 1603 till riksrådet Abraham Brahe:
»Vi have nogsamt förnummit och sport av det ringa allvar
och snarast sagt svek, som I med Eder rosstjänst have
brukat, att I föga omvårdnad om Edert fäderneslands välfärd
haven. Ty de hästar, som I haven låtit löpa här igenom
mönstringen, dem haven I behållit hemma och sänt andre
åstad, som näppeligen orka resa sig eller tjäna att gå för en
kärra, än sedan under en rustning. Om detta nu skickar en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>