Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Kalmarkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sårade uppfyllda breschen. Med ängslig spänning följer kung
Kristian stridens gång, tills han slutligen ser sitt banér vaja
från murens krön, medan de överlevande försvararne söka
sin räddning inom Kalmar slott.
Under tiden hade emellertid Karl IX samlat en
undsättningshär. Men den gamle konungens tålamod hade hårt
frestats av den slapphet, som han överallt spårade vid
rustningarnas bedrivande. Skarpa hugg hade därför vankats
till höger och vänster. Isynnerhet gick det honom hårt till
sinnes, att flottan så länge lät vänta på sig. Till
skeppskaptenerna skrev han med anledning därav: »Vi känna
edra puts. När I fån lov att draga ut för att plundra, röva
och taga, då ären I fullt redobogne. Men när något annat
är för handen, varmed edert fädernesland kan bliva tjänt,
då är ingen eller få redo därtill.»
Småningom blev emellertid den svenska
undsättningshären samlad och satte sig i marsch mot Kalmar. Den var
visserligen dubbelt så talrik som den danska armén men
utgjordes till stor del av oövade bönder, varför Karl fann
rådligast att dröja med anfallet, tills han fått förstärkningar.
Medan han väntade därpå, gjorde hans äldste son, den
sextonårige Gustav Adolf, med två fanor[1] ryttare ett infall i det
danska landskapet Bleking och överrumplade köpingen
Kristianopel, där danskarne upplagt stora förråd. Medan
försvararne lågo i sin djupaste sömn, kommo svenskarne
sprängande fram genom köpingens huvudgata, sprängde upp
porten och bröto in i köpingen. Befälhavaren gjorde tappert
motstånd men stupade, och besättningen nedhöggs eller
räddade sig genom flykt. Gustav Adolf förbjöd vid livsstraff
sina soldater att föröva något våld mot kvinnor, barn och
åldringar, »ehuru besvärligen ock de främmande uti hans
följe varande ryttare därifrån hållas kunde». Vid torget
gjorde prinsen halt med den ena fanan, medan den andra
spridde sig och plundrade.
Hit kommer köpingens kyrkoherde, herr Mogens
Jørgensen, halvnaken ut till honom. Gustav Adolf tar honom i
hand, förtäljer en samtida dansk berättelse, och håller den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
