Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Kalmarkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han fuller snart skulle så skrämma Eder, att I fingen
skälvesoten.»
Några veckor därefter blev emellertid faran så hotande,
att vederbörande, trots den undfångna skrapan, vågade sig
på att ännu en gång varna sin konung. Men resultatet blev
blott en ny tillrättavisning med uttalande av konungens
förvåning över »att I icke skämmens att skriva Oss sådant
till, som dock icke är annat än en hop lögn». Om också juten
rustade, »intet mågen I därföre hava hjärtat i broken[1]», hette
det på Karls karakteristiska språk.
Emellertid stod fienden nu, som sagt, utanför Kalmar.
Staden var en för den tidens förhållanden stark fästning, och
försvararne voro vid gott mod. Kvinnorna hjälpte till med
att fläta halmkransar, som de doppade i tjära och hotfullt
visade de danska soldaterna under hånande tillrop, att dem
skulle de få brinnande om halsen, när de komme närmare.
Danskarne lyckades emellertid medels minor och kanoner
åstadkomma en ansenlig bresch i stadsmuren. Där samlade
sig nu försvararne för att möta den stormning, som
danskarne förberedde.
Tidigt en majmorgon, innan solen gått upp, kommer
fienden anryckande under trummors dån och trumpeters gälla
smatter, medan stormklockorna klämta dovt och hotfullt.
Kalmar borgare veta väl, vad som väntar dem, om juten
slipper in i staden, och värja sig därför med förtvivlans mod.
En mur av lansar fyller breschen, och därbakom stå
musketerare, som sända sina kulor djupt in i stormkolonnernas led,
medan från sidorna brinnande beckkransar kastas ned över
huvudena på de anstormande. Danskarne måste vika.
Men Kristian för fram friska stridskrafter, och snart
rasar kampen åter i breschen med samma våldsamhet som
förut men också med samma lyckliga utgång för svenskarne.
Ännu en gång måste Kristian bevittna, hur hans folk drager
sig tillbaka, och höra försvararnes segerrop. Skall han
nödgas att som flykting återvända till sitt land? Nej, ännu ett
försök! För tredje gången ljuder signalen till stormning från
det danska lägret, och när solen går upp, belysa dess strålar
den vilda kamp, som nu åter rasar i den med döda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
