Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkliv på 1500-talet - I högtidsprakt och festligt lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förut omnämnda riksmötet i Stockholm 1562, då man
överenskom om åtgärder mot dryckenskapen om
söndagsnätterna: »Var någon präst kan finnas, som icke vill sådana laster
straffa, som nu sagt är, utan håller med bönderna och far
uti deras brudframmeöl och möjekvällar och dricker sig full
och drucken om söndagsnätterna och går så till sitt
prästeämbete om söndagsmorgonen, den präst som med sådana
laster beslagen varder, den haver archiepiscopus[1] befallning
att privera ab officio et beneficio.[2]
Hos allmogen kunde man under dylika förhållanden
omöjligen begära en högre ståndpunkt. Det berättas om
bönderna i somliga trakter av Norden, att om det var någon
vid ett gästabud, som icke fick sig ett ärligt rus, så ansågs
Guds förbannelse vila över den olycksmänniskan, och man
sade: »Gud nåde den, som Guds gåvor icke bita på!» Och
lyckades värden icke få sina gäster berusade, så »gick han
omkring och såg lika bedrövad ut, som om hans gård bränt
ned».
Särskilt vilda blevo dryckeslagen på sådana platser, där
mycket löst folk var samlat, såsom vid Salbergets gruvor.
Ett brev av år 1537 från en skrivare därstädes till Gustav
Vasas sekreterare Clement Hansson visar, vilken roll
brännvinet redan då spelade i det tygellösa liv, som fördes
däruppe, liksom det ock lämnar ett bidrag till kännedomen om
landsfaderns sätt att handskas med sitt folk. Brevet lyder
sålunda:
»Käre gode Clement, jag haver förstått, att jag är ganska
illa beklagad för vår käre nådige herre, att jag skall så
okristeliga handla här uppe, att det är stor blygd avsäja, vilket
mig den allsmäktigste Gud förbjude! Och ej heller skall det
någon tid bevisas, annat än jag slog den gode Jakten[3] tre
eller fyra slag med ett stridshammars skaft. Intet gjorde
jag henne mera. Den som annat handlat haver, må själv
svara.
Saken var, att jag slog henne, därför att hon aldrig annat
gjorde än sålde hennes förbannade brännevin, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
