Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkliv på 1500-talet - Ur »En gyldenne Book om unga personers Sedhers Höffweligheet» av Erasmus Roterdamus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huvut skall varken luta till den vänstra eller ock till den
högra sidan, ty sådant står skrymtaktigt, så framt icke
något samtal eller ock annat sådant det fordrar och kräver.
Att lägga båda armarna bak på ryggen står både latligit[1]
och tjuvaktigt. Det är ock icke mycket höveligare, att man
står eller sitter och håller den ena handen uti sidan, vilket
dock somligom vackert och soldatiskt synes. Men så är det
dock icke strax ärligit, vad som dem galnom täckes, utan
det som med naturen och förnuftet överens kommer.
Att förhålla sitt vatten är sundhetene skadeligit, hemligen
det ifrån sig låta står höveligit.
En part äro, som befalla, att en yngling med
tillsammanklämde länder buksens väder förhålla skall; men så står det
enom intet väl, som för hövelig vill hållen vara, att han sig
därmed någon krankhet förorsakar.
Om han kan avsides komma, skall han det göra allena,
var om icke, då må han, efter gamla ordspråket, det med
hosta överhölja.
Eljest vårföre befalla de icke med samma omak, att de
icke kasta träcken ifrån sig? Emedan det farligare är till
att hålla vädret än som hålla buken till.
Sitta med utgrenta knän eller stå med utspärrade och
krokota skeneben hörer dem storordigom till.
När en sitter, då skall han hålla bägge knäna tillsamman;
och när en står, skall han dem hålla något litet ifrån vart
annat.
En part sitta på sådant sätt, att de hänga det ena
skenebenet på det andra knä; en part stå med tillsamman fogade
ben i kors nedantill, av vilket ett de bedrövade och det andra
narrar tillhörer.
Sitta så, att man sträcker den högra foten under det vänstra
låret, haver varit gammalt konungavis, vilket nu är avlagt.
En part hos de italienare — för äro skull — sätta den
ena foten på den andra och stå uppå det ena benet lika som
storkar, vilket, om det ynglingar väl tjäna kan, vet jag icke.
Gången skall varken bruten eller ock förhastig vara, av
vilka det ena hörer veklingar och det andra de ursinnige till
Ej heller skall han vara raglande, vilket av Fabio ogillas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
