Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristian hade emellertid fått nog för denna gång och drog
bort från Gullberg, ty han hade ej artilleri med sig för en
belägring. Men den dag kom, då Älvsborg till slut måste
ge sig efter ett tappert försvar mot en överlägsen
belägringshär. Några dagar därefter dagtingade även Gullberg. Då
var ej Mårten Krakow hövitsman där.
Älvsborgs förlust var en förkrossande motgång för Gustav
Adolf. Nu låg det inre av Sverige blottat. Västerifrån
ryckte en dansk här in, från öster kom en annan. De skulle
mötas i hjärtat av Sverige och där rikta dödsstöten mot
rikets självständighet.
Genom stora, ödsliga skogar gick danskarnes tåg. Men på
de bebyggda platserna skulle de ju få livsmedel. — Men vad
betydde detta? När de uttröttade krigarne kommo fram till
en bygd, var den förvandlad till ödemark, husen nedbrända,
alla livsmedel bortförda eller förstörda. Det var inbyggarnes
eget verk. Vart hade dessa själva tagit vägen? De spärrade
vägarna, timrade bråtar, revo upp broar, de passade ständigt
på att falla inkräktarnes skaror i ryggen och oroa dem från
sidorna. Gustav Adolf hade kallat hela sitt folk i vapen,
hans föredöme eldade alla till mod och uppoffringar. Han
ilade till överallt där faran var störst. Ofta sprängde han
flera dygn fram till häst utan rast eller ro.
Ett krig med sådana vedermödor var mer, än vad Kristians
soldater förmådde uthärda. De hotade att göra uppror. Då
måste båda de danska härarna vända om. Återigen hade det
svenska landet varit det bästa skydd mot inkräktare, och
Kristian fick besanna sitt riksråds varningar, när det satte
sig emot konungens krigsplaner. De danska rådsherrarne
hade nämligen haft i minnet de sorgliga erfarenheter, som
Danmarks krigshärar gjort under Nordiska sjuårskriget i det
bergiga landet med de stora sjöarna och de djupa,
hemlighetsfulla skogarna, »där en stark krigshär dukade under för
hunger och en svag för inbyggarnes vapen».
Krigslågan hade utbrett sig även till Jämtland och
Härjedalen, som svenskarne erövrat, ja ända upp till Finnmarken,
där lapparnes bostäder och båtar blevo förstörda och de
själva drivna ut på öarna. Man väntade till och med att få
se en norsk strövkår, forslad av renar, komma ryckande
ned i Västerbotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
