Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs ärvda krig - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om medel, utan snarast tröttnar jag här uppå det sättet länger
att leva». Och då penninghjälpen äntligen kommer, kommer
den så sent och är så knapp, att den blott förmår fylla
bristerna från i fjol, ej behoven för det närvarande. Så får
man alltjämt leva ur hand i mun. Man måste, som De la
Gardie uttrycker det, »alltid läna, bettla och pracka», om
man ej vill låta folket förgås. Ej sällan får fältherren utblotta
sig själv för att kunna fylla de mest trängande behoven.
Man erfar vid läsningen av dessa brev något helt annat än
lysande bragders tjusning, men man fylles av en annan sorts
beundran för de generationer, som skapade vår stormaktstid
under svårigheter och umbäranden, som vi ha svårt att
föreställa oss. Ty vi äro alltför benägna för den föreställningen,
»att», som en historiker uttrycker sig, »deras enda göra var att
vinna stora segrar och intaga rika städer».
Konungen själv skriver på senhösten 1625 från
vinterlägret till sin kansler, att han nu måst se mera elände än
under hela den tid han förut varit i fält. »Man måste smula
för folket, som man plägar göra för hönsen», säger han.
Sjukdomar härjade, och brännvin och lök, som var
fältapotekets universalmedicin, hjälpte ej. Till råga på lidandena
oroades trupperna i vinterlägret av kringströvande kosacker,
»fiendens orena änglar».
Sådana voro förhållandena inom den här, som den 7
januari 1626 tillkämpade sig den vackra seger över betydligt
talrikare polska trupper, vilken ger byn Wallhof i Kurland
första rummet bland det svenska kavalleriets ärofulla minnen.
Det var det första ordnade fältslag, som Gustav Adolf ledde,
och han lade här på ett otvetydigt sätt sin
härförarbegåvning i dagen.
Genom väl utförda rörelser mot polackernas flanker
injagade han hos dem fruktan för att bli överflyglade och
skrämde dem att lämna sin fördelaktiga ställning på en höjd.
Sedan var han genast färdig att begagna sig av fiendens
misstag, och så blevo rollerna ombytta mot vad de varit vid hans
faders största strid med polackerna, olycksslaget vid
Kirkholm. Med nyvunnen tillförsikt högg svenska rytteriet in
och tog en lysande revansch för nederlagen, som dittills
alltid varit deras lott i striderna med det polska
kavalleriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
