Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs bästa stöd - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Axel Oxenstierna ägde en begåvning, som räckte till för
alla områden av Sveriges styrelse. Hans kännedom om allt
vad som behövde göras för landet är beundransvärd. Allt
tycktes han hinna med, och allt gjorde han grundligt. Men
så förslösade han ej heller sina krafter onödigt. »Med
kläderna avlägger jag om aftonen alla mina bekymmer», brukade
han säga.
Ett ojävaktigt vittnesbörd om hur högt konungen
värderade sin kanslers rådslag äro de brev, som man ständigt möter
bland Gustav Adolfs skrivelser, av samma innehåll som
följande, skrivet på Tynnelsö den 21 september 1612: »Efter
det, herr Axel Oxenstierna, här dageligen månge saker
förefalla, däruti Vi Eder närvarelse behöve, så är härmed Vår
nådige vilja, att I Eder med det allraförsta till oss förfogen.
Gud befallandes.
Gustavus Adolphus.»
Axel Oxenstierna å sin sida visade för sin unge konung en
nästan faderlig omsorg. Så skriver han t. ex. från Riga den
27 juli 1622 till Gustav Adolf:
»Stormäktigste Konung!
Allernådigste Konung och herre! Ändock jag hade
förmodat, att den feber, som jag av Eders M:ts skrivelse fast ogärna
förnam E. K. M:t att vara belastad med, skulle hava
remitterat[1], så förnimmer jag dock nu av Fältherrens och Marskalkens
brev, att det icke allenast continuerar[2] utan ock, ty värr,
tillväxer. Jag haver fördenskull icke kunnat underlåta
ödmjukeligen vid denna min underdånige skrivelse att påminna
och bedja E. K. M:t, det E. K. M:t ville anse sin egen lägenhet
och hellre i tid och förr än sjukdomen toge överhanden
retirera[3] sig utur lägret hit till staden. Ty efter sådane
passiones[4] kräva ro och stillhet och det i lägret icke kan nås,
då är till att befrukta, att E. K. M:t, blivande där kvar, i
den continuerlige oron skulle kunna förorsaka sig en långlig
sjukdom, vilken genom Guds tillhjälp i förstone kunde
lätteligen förekommas och botas men, där han åldrades, bliva
långsam och besvärlig och göra E. K. M:t uti alla sina
förehavanden och desseins[5] stort hinder och förfång. E. K. M:t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
