Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolfs bästa stöd - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville fördenskull förskona sin egen person och hava sin hälsa
själv i akt!
Detta haver jag av skyldig trohet och välmening icke velat
avlåta att ödmjukeligen påminna E. K. M:t, intet tvivlandes,
att E. K. M:t det ock med nåd upptager. Jag beder den
högste Gud, att han E. K. M:t till sin förre hälsa och styrka
snart och mildeligen ville förhjälpa.
Eders Kungl. M:ts
underdånigste och trogne tjänare
Axel Oxenstierna.»
Man får emellertid icke tro, att Axel Oxenstierna någonsin
glömde konungen för vännen. Det skulle icke kunna hända
honom ens när det undantagsvis inträffade, att vidrigheter och
motgångar rubbade hans stora lugn. Så var verkligen fallet en
gång på våren 1629, när förhållandena i Preussen blevo
alldeles odrägliga. Han gav då luft åt sin förtvivlan i ett brev
till brodern Gabriel.
Av misstag kom Gabriel Oxenstierna att för konungen själv
visa detta brev, vilket var, som Axel Oxenstierna uttrycker
sig, »skrivet med någon impatientia»[1]. Följden blev, att
konungen »genom andres uttydning haver fattat därav någon
vedervilja». Brevskrivaren beklagade, att konungen fått
läsa dessa ord. Brodern borde kunnat förstå, att det av »en
konungs känsliga sinne icke skulle så upptagas, som det varit
ment». Hade kanslern tänkt lägga saken inför konungen,
skulle han i skrivsättet »icke ha brukat den frihet utan väl
funnit andre ord, som Kungl. Maj:t att beveka kraftigare
och bättre accommoderade[2] varit hade». »Skulle jag», fortsätter han, »när Kungl. Maj:t något skall rådas och styrkas,
bruka sådana argumenter, då vet jag icke, om icke mången
god karl det måste umgälla.» Han förlät emellertid brodern,
därför att han visste, att denne gjort det i en god mening.
Konungens misstämning gick för resten snart över. Han
hade långt dessförinnan i brev till Axel Oxenstierna visat,
att han behjärtade kanslerns svåra läge, och tackat denne
för hans alltjämt visade »vanlige flit och idkesamhet». Gärna
hade han velat bringa undsättning men icke kunnat för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
