Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarne gripa in i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig. »Av anletet syntes», skriver Gabriel Oxenstierna, att det
honom »någorlunda förtröt.» I ögonblickets uppbrusning
lät han undfalla sig orden: »Vad haver Eders kärlighet till
att göra i Tyskland, eller varmed haver kejsaren något emot
Eders kärlighet brutit?»
»Då», berättar vår sagesman, »steg Hans kungl. Maj:t ett
eller två steg närmare till konungen i Danmark, och anletet
förändrades, svarande: ’Behöver man fråga om det?’» Och
så utvecklar konungen i rivande fart, hur kejsaren förgripit
sig mot hans vänner och trosförvanter, hur han hotade även
Sverige med sina flottplaner, hur han sänt Gustav Adolfs
fiender, »de poler, en hop med krigsfolk till hjälp och låtit
sina fanor med svarta örnen i fält emot flyga och således
fördröjt och hindrat den seger, som Gud oss givit hade»,
samt slutligen hur kejsaren förhindrat freden med Polen.
»Och det skall Eders kärlighet vara försäkrad uppå», slutar
han i ett utbrott av harm, »att vare vem det vill, som oss
detta gör, det må vara kejsare eller kung, furste eller republik
eller vem tusen knävlar det vill, vi skole så taga varandra vid
öron, att sylstrån[1] skola ryka därvid», och — skriver vår
sagesman — »därmed tystnade hans kungl. Maj:t, och
konungen i Danmark svarade ej heller däruppå ett ord.»
Snart därefter skildes Nordens båda konungar för att aldrig
mer råkas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
