Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Från Mainz till München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter den mästerligt utförda övergången av Lech låg Bajern
öppet för den svenska hären. Längs flodens stränder gick
marschen direkt till Augsburg, den protestantiska
bekännelsens födelseort, där katolikerna med upprörande
hänsynslöshet förtryckt den evangeliska befolkningen, förjagat dess
präster och kastat stadens rådsherrar i fängelse. Stadens
lutheraner hade därför varit föremal för den övriga
protestantiska världens varmaste medlidande. Men nu var »den tålige
Job» åter fri och den evangeliska bekännelsen räddad. »Nu
är», skriver en samtida, »den djupt bedrövade, i armod
bortjagade änkan, den Augsburgska bekännelsen, återförd
till sin hemort, och hennes bedrövade, av samvetsångest
marterade barn, det vällovliga evangeliska borgerskapet,
vederkvickt och av Gud åter igen benådat med den
själaspis, som förtryckaren frånryckt det.» Knappast någon
av Gustav Adolfs räddningsbragder har i så hög grad som
denna gjort hans namn kärt för Tysklands folk.
Alla hämndetankar voro dock Gustav Adolf fjärran.
Trosfrihet var hans ädla mål. Här lät han sin hovpredikant hålla
predikan mot trosförföljelse. Gud ville ha frivillig
tillbedjan, och ingens samvete borde tvingas, hette det. Från den
oförsonliga ståndpunkt, som tog sig uttryck i Örebro
religionsstadga, hade Gustav Adolf nu höjt sig till att erkänna
olika människors rätt att tänka och tro, som deras samvete
bjöd dem, och till insikt om att ingen frid på jorden kunde
vinnas därigenom, att vare sig den ena eller andra bekännelsen
fick vara despot över den andra.
Från Gustav Adolfs vistelse i Augsburg berättar en
samtida krönika: »På den heliga pingstdagen bevistade konungen
icke den offentliga gudstjänsten utan lät sin hovpredikant,
doktor Fabricius, predika för sig på sin kammare. Men om
aftonen vid taffeln fick han en plötslig lust att dansa, varför
anstalter genast vidtogos, så att damerna av de Fuggerska
patriciersläkterna[1] samlades, och tillsammans med dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
