Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring den slagne hjälten - En otröstlig änka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna tid, på den sköna änkedrottningen. Riksförmyndarne,
som voro Axel Oxenstierna, hans broder Gabriel och hans
kusin med samma namn, samt Jakob De la Gardie och Karl
Karlsson Gyllenhielm, hade alltför mycket besvär med den
sköna för att icke andra synpunkter än hennes fägring skulle
bli övervägande. Anledningarna till de bekymmer Maria
Eleonora beredde regeringen voro flere än de, som hittills berörts.
Dit hörde även frågan om den späda drottningens uppfostran.
Lika litet som Maria Eleonora med all sin lidelsefulla
kärlek kunnat göra sin make fullt lycklig, lika litet dugde denna
nyckfulla kvinna att uppfostra sitt eget barn.
Vad det förra beträffar, säges Gustav Adolf en gång ha
yttrat till sin förtrogne vän Axel Oxenstierna: »Även jag
har mitt malum domesticum,[1] som trycker och hindrar
mig att bliva övermodig över mina framgångar.» Med
tanke på att något dödligt kunde hända honom skall konungen
en gång ha lagt sin kansler på hjärtat »att tjäna, hedra,
hjälpa och trösta drottningen men aldrig lämna denna
prinsessa del varken i regeringen eller i dotterns uppfostran».
Före sin resa till Tyskland säges konungen ha yttrat till
Klas Fleming: »För all den trohet, I till mig haven haft, beder
jag Eder förmana Edre stallbröder att tillse — och själv göra
detsamma —, att min hustru ej lever mig, sig själv och eder
till vanheder.»
Maria Eleonoras förhållande till sitt enda barn företer
de besynnerligaste kastningar, som visa, hur fullkomligt
obehärskad hon var i sina känslor. Så länge Gustav Adolf
levde, lär hon icke ha tålt att se den lilla Kristina — som det
påstås därför att barnet icke var en gosse. Men vid
återkomsten från Tyskland med makens stoft var dottern henne
till mötes i Nyköping och mottogs då av sin moder med
lidelsefulla ömhetsbetygelser. Ty Maria Eleonora tyckte sig
i dottern se sin hädangångne makes avbild. Nu ville hon
icke för ett ögonblick släppa henne ifrån sig. Där fick den
livliga lilla sjuåringen med de stora, frågande barnaögonen
sitta instängd med sin djupt sorgklädda moder, som blott
grät och klagade natt och dag, och som, för att göra intrycket
ännu dystrare, hade låtit överdraga väggar, tak och golv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
