Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring den slagne hjälten - En otröstlig änka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone icke så där mangrant komma upp till henne och
klagade över, att hon »blev förfärad, när de så alla kommo
gåendes». Starkast riktade sig hennes ovilja mot rikskanslern,
som ju alltid förde ordet. Honom kallade hon »Ochsenkopf».[1]
Bakom dessa mäns uppträdande mot den olyckliga
kvinnan ligger dock en allt behärskande känsla av kallets plikter,
till vilka ju hörde att vaka över att intet inträffade, som
på minsta sätt kunde skada Sveriges ära och »reputation».
Det är denna ansvarskänsla, som i alla fall höjer
riksförmyndarnes åtgärder över småaktighetens nivå. De ansågo
sig ha av Gustav Adolf fått vården om drottningen sig
särskilt ålagd. Konungen skulle ha givit dem detta uppdrag,
»läggandes denna orsak därtill, att Hennes Maj:t var den
eländaste[2] människa». Riksdrotsen, Axel Oxenstiernas
broder, erinrade i rådet om att salig konungen »med gråtande
tårar» bett rådsherrarne »utse två förmyndare för Hennes
Maj:t såsom en eländig kvinna — efter salig Kungl. Maj:ts
egne ord». Hennes huvud var också tidtals så svagt, att
regeringen fruktade för hennes förstånd. »Hennes Maj:t är
svag av naturen, mäkta given affekterna[3] i våld», yttrades
det en gång. »Det vore fara för att Gud kunde taga sin hand
ifrån henne.» Därför finge man fara skonsamt med henne.
Vad nu regeringen hade att beklaga sig över, förutom
änkedrottningens överspända dyrkan av den döde makens
kvarlevor, hennes förvända sätt att uppfostra sitt barn och
hennes fullständiga oförmåga att hushålla, det var, att hon
hade en betänklig brevväxling för sig. Hon
korresponderade med tyska furstar, som numera voro Sveriges fiender,
ävensom med konungen i Danmark, som motarbetade
Sveriges politik i Tyskland av fruktan för att grannen skulle
bli för mäktig, och som därför var föremål för Axel
Oxenstiernas svartaste misstankar. Man fruktade särskilt, att
Maria Eleonora till dessa Sveriges fiender och avundsmän
inberättade statshemligheter, som de icke borde få veta;
och regeringens misstankar stärktes genom hennes flitiga
konferenser med ett danskt sändebud, som hon till och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
