Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - Gustav Adolfs framtidsplaner för handel och sjöfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de voro svenskarne »mycket trogne. De hålla mer av de
svenske än av de engelske och kalla dem sina bröder.» En
förklaring till det goda förhållandet finner man i svenska
regeringens instruktion för guvernören över Nya Sverige. I denna
akt föreskrives: »De på alle andre sidor angränsande vilde
nationer skall guvernören veta med all humanitet och
beskedenhet hantera, att dem ej tillfogas något våld eller
obillighet.» I stället skulle han »vid alla lägenheter därhän
bearbeta, att samma vilda folk efter handen må kunna uti den
sanne kristelige religionen och gudstjänsten bliva informerat
och eljest till civilitet och gott politiväsende bragt».
Särskilt borde han söka klargöra för dem, »att han, guvernören,
eller hans underhavande folk icke är kommen att tillfoga
dem något ont eller lett utan mycket mera därföre, att han
må föra dem tillhanda, vad de nödigt behöva till inbördes
gemene leverne, och sådant emot andre saker, som hos dem
finnas, föryttra och förbyta». Därför skulle guvernören »låta
de vilde bekomma de nödige ting de behöva för något
lideligare pris, än de dem bekomma av holländarne eller
engeländarne, allt på det att samma vilt folk må dragas ifrån dem
och så mycket mer vänjas till de våre».
Det är ett sympatiskt drag i den svenska koloniens historia,
att landets urinvånare där blevo behandlade såsom
människor, och att slaveriet aldrig fick slå rot där. Nya Sverige
beboddes blott av fria män. Indianerna besvarade å sin
sida den aktning, som svenskarne visade dem. Så hände sig
på våren 1644, då några nybyggare blevo mördade av
indianer, att dessas hövdingar självmant infunno sig hos den
svenske guvernören för att erbjuda bot och begära frid.
Av en sammankomst mellan svenskar och indianer ger en
svensk deltagare följande kostliga skildring: »Den 17 juni
1654 församlades 10 sackemen eiler överstar av de barbarer.
Då talades med dem på den stora Drottningens[1] vägnar i
Sverige och söktes hos dem fred och god vänskap,
påminnandes dem om de länder de svenske hade köpt av dem. Togs
så fram föräringen och deltes ut emellan. När de gåvorne
undfått hade, gingo de ut och rådgjorde tillsammans, kommo
sedan in igen; och talade en, benämnd Naaman, näpste de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
