Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - Agneta Horns leverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad mig fattades, ehuruväl hon mycket älskade mig. Men
så voro där väl andra, som begynte till att ledas vid mig
och voro mig mera onda än goda och kuva’ mig väl i mjugg,
när inte mormor såg.
Och var ändå intet min olycka stor nog, utan Gud gjorde
henne ännu mycket större. Ty där kom brev i
september månad 1634, att min herr far var bleven fången den
26 augusti av de bayerske i Nördlingerslakt[1]; och blev han
bortförd och satt länge fången.
Men imedlertid satt jag i Guds fred, och min herr far var
fången och min fru mor död. Och min mormor, som jag
var hos, begynte nu till att bliva gammal, så att alla frukta’,
att det inte heller skulle vara länge.
Anno 1636 i juli månad kom min morfar, rikskansleren,
ifrån Tyskland och till Stockholm;[2] och hade han aldrig
sett mig förr. Och sedan han kom hem, höll han mycket
av mig, så att jag den tiden visste av föga ont utan rätt goda
dagar.
Anno 1637 i mars förde min mormor mig till min mors
faster, att jag skulle bli hos henne. Och där hade jag mycket
goda dagar. Och var det mina bästa dagar allt ifrån min
saliga fru mors död, som jag har haft, ty hon var mycket
kär åt mig.
Och efter hennes styvdöttrar sågo, att hon höll mig så
mycket kär före alla di andra barnen, som voro hos henne,
förtröt det dem så högt, att de begynte så övermåttan till
att hata mig men tordes lell[3] inte slå mig. Hur gärna de hade
gjort det, vet Gud. Men så klaga’ di alltid på mig, fast
jag gjorde inte illa. Men så såg väl gumman deras onda
sinne emot mig. Därföre trodde hon dem intet.
Och när de sågo, att det inte heller tog lag,[4] så visste de
inte annat till att göra mig, utan var de sågo eller mötte mig,
så lipa’[5] de åt mig och gåvo mig alla de öknamn, som di
kunde, och slogo ihop nävarna åt mig och önska’, att di
måtte få råda om mig. Och voro di min dageliga plåga.
Det skickade allt Gud mig tillhanda, på det jag allt stadigt
skulle vara under hans faderliga aga och icke förgäta honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
