Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - Agneta Horns leverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både av den ena och den andra, det vore en hel bok full till
att skriva därom. Och led jag så mycket för hans skull,
efter jag intet kunde bringa över mitt samvet till att bli
kär åt honom; och lell ville di, att jag skulle säja honom
ja.»
Det var två starka viljor, som nu drabbade samman.
Men fru Ebba hade mer än en gång dragit kortaste strået,
när hon skulle mäta sig med den lilla svartögda, pigga och
begåvade flickan. Även denna gång blev det Agneta, som
till sist avgick med segern.
Så var hon fri, och i detsamma uppenbarar sig »den brave
soldaten» på skådebanan. Det var överste Lars Cruus; och
Gustav Horn menade nu, att det var honom, som hans lilla
flicka åsyftat med sin bestämda förklaring. Men då svarade
hon: »Vad den soldaten vidkommer, så har det varit mitt
narri, och har jag, så sant som jag lever, icke till det
ringesta ment Cruusen därmed. Och har jag än inte sett någon,
den jag rätt fullkommelig vill göra till herre över mig.»
När fru Ebba gjorde livet surt för Agneta för
»Cruusens» skull och retades med henne, fick hon också svar på
tal. En afton i november 1646 berättade fastern för flickan,
att Cruus kommit hem från Finland, och slutade med att
yttra: »Säg mig nu, om du skall hava honom!» en fråga
som Agneta besvarade med ett energiskt nej.
Om fru Ebbas retsamma tal skriver hon vidare: »Så
hade hon så mycket till att säja, allt det, som ont var, om
honom, och så många namn gav hon honom, att jag blev
rätt ledsen vid, ty jag ville gärna sova. Så svara’ jag på
skälmeri: ’Vem vet, om icke min lycka blir så god, att jag
kan få honom för någon annan, så blir er spådom om inte.’
Och blev hon så ond — jag visste det väl, för därpå sade
jag det.
Ty svara’ hon mig: ’Om du ändå får honom, aldrig får
du några barn med honom.’
Då svara’ jag: ’Jo men, ingen nöd blir därom, ty vi äro
båda av gott slag, som inte har fattats barn; alltså få vi båda
väl barn nog, om Gud hjälper oss tillsamman. Det tvivlar
jag inte på.’
Och hon sade: ’Om I än få barn, så blir det inte annat
än morianer och dvärgar, efter I ären svarta och små båda.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
