Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne livsöden från vår äldre stormaktstid - Agneta Horns leverne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då svara’ jag och smålog: ’Di värsta sto bära di skönaste
fålarna; alltså skall min fru mor få se, hocka sköna barn
jag skall få, att di inte skönare sku’ kunna målas.’
Då svara’ hon och blev så bitterlig ond: ’Så hörer jag väl,
att du vill äntelig hava honom.’
Därpå jag sade: ’Jag hör min fru mor säger så, att jag
skall hava honom. Och ber jag, att jag måtte få sova. Jag
vill icke en gång mer tala om honom i afton.’»
Dagen därpå kom emellertid Cruus och hälsade på. Det
var nu ej svårt att gissa sig till hans planer. »Men», skriver
stolts jungfrun, »jag var ett sådant kreatur, som inte var
så lätt till att vinna, utan det ville kosta något omak, efter
jag tyckte jag hade något till att pocka på.
Talte han mig nu strax den 20 november med allvar
till, det jag i förstone ingalunda ville höra heller ock veta
därav; ty jag tyckte, att jag hade slitit så mångt förtretligt
ord för hans skull, så att jag icke därföre kunde älska
honom. Gjorde jag honom i den tiden allt det största harm
och förtret, som jag nånsin visste eller kunde upptänka.
Och om jag inte annat kunde göra, så grina’ jag åt honom,
ty jag mente, att han därvid skulle bli förtreten och vända
sitt sinne ifrån mig. Och har jag aldrig kunna lida så mycket
av en, som han led av mig, ty han så hjärtelig högt älskade
mig, att det halp inte, vad jag gjorde, utan därmed jag tänkte
till att vända hans hjärta ifrån mig, därtill jag bruka alla
mina konster som jag visste, därmed kom jag hans sinne
mer till att tänka på mig.
Och efter att han såg, att jag inte var så lätt till att
övertala utan jag var som di obändiga hästarna, som i förstone
inte ville låta råda med sig, för allt sådant begynte han dess
högre till att älska mig och satte sig i sinnet, att han aldrig
skulle vända igen, förrän han själv hade bragt mig så vida,
att jag älskade honom igen; det som höll mycket hårt.
Begynte han nu så saktelig till att handla med mig själv
och bruka ingen annan därtill, varken den ena eller den
andra. Och handla han så länge med mig, att innan jag
själv visste ett ord därav eller själv märkte det, så hade
han hela mitt hjärta inne, att jag inte själv visste, huru
jag kom därtill, utan märkte då, att Gud, som har var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
