Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - »De oövervinneliga» besegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På hösten samma år inrapporterade hovstallmästaren till
regeringen, att det var brist på foder till drottningens
vagnshästar. »Herr Per Baner höllt det mäkta sällsamt», heter
det i rådsprotokollen, »det icke så mycket hö kan vara i
förråd, att Hennes Maj:ts vagnshästar kunne födas med.»
Och riksmarsken utlät sig: »Jag förundrar storligen, det
Hennes Maj:ts hästar se så illa ut. Skamligit är det, om en
främmande man kommer och beser Hennes Maj:ts hästar
i stallet. Kommer ock ett sändebud, då kan man med heder
och reputation honom icke undfå.»
Men vid midsommartiden hände, att »Gud således
förandrat årsväxten på jorden emot alles förhoppning, så att
säden i många år icke haver varit så skön för ögonen som
nu står. Gud låte henne väl komma i hus, så hoppas jag
visst, att landet bekommer bröd igen», heter det. Och fram
på sensommaren kan herr Gabriel glädja brodern med att
»Gud haver emot all förhoppning givit en extraordinarie skön
årsväxt här i Sverige, desslikes i 12 år maken icke varit haver».
Jämsides med de bekymrade skildringar, Axel Oxenstierna
mottog hemifrån, trängde till hans öron ständiga rop på fred,
fred, även om allt hopp på ersättning måste offras. Men
med en skymflig utvisning skulle Gustav Adolfs folk dock
ej sluta sin bragdrika bana i Tyskland — det ämnade hans
trogne vän och medhjälpare bli man för. Aldrig har han varit
större än i dessa svåra dagar, då allt syntes ramla i spillror
och Tysklands protestanter, vilka saken dock närmast gällde,
modlöst läto allt gå vind för våg. Ensam stod han upprätt
mitt i förödelsen, och genom sin fasthet räddade han Gustav
Adolfs verk. Han sökte sätta stål i sina medbröder där
hemma, fast hans egna bekymmer voro sådana, att »huvudet
och hjärnan icke ville räcka till», som han sade. Men »den
hund, som grinar emot, slipper snarare med helt skinn än
den, som sticker svansen mellan benen och tager till
fötters», skrev han vid ett tillfälle till rådet. — Till slut
återvände han till Sverige och lyckades genomdriva ett beslut
att föra kriget, tills Sverige fått tillbörlig ersättning och
trosförvanterna i Tyskland vunnit trygghet.
Men stora ansträngningar kostade det Sveriges folk att
hålla ut. Så hårt medtagna som rikets finanser blevo av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
