Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Lennart Torstenssons segertåg i kejsarens arvländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom sin begåvning, sin tapperhet och sin ädla
karaktär vann Lennart Torstensson konungens synnerliga
bevågenhet; och slutligen kunde han utverka, att hans fader
efter tjuguettårig landsflykt fick återvända hem i sin makas
sällskap. De fingo glädjen att se sonen vid endast 26 års
ålder avancera till överste och vid 29 år till »general av
artilleriet», det vapenslag, genom vilket han vunnit sitt
krigarrykte, och som han hjälpt konungen att förbättra.
Det är något påfallande i stormaktstidens historia detta,
att vårt folks öden på valplatsen leddes av så unga krafter
på de högsta posterna. Baner blev överste vid 24 år och
general vid 34. Gustav Horn blev fältmarskalk vid 36 års
ålder. Nils Brahe var endast 28 år, då han som general
stupade vid Lützen. Gustav Adolfs verk utfördes av unga
män — däri ligger nog en god del av den svenska
stormaktstidens hemlighet. Ty det är dock, såsom Schück i detta
sammanhang betonar, »ungdomen, som för världen framåt.
Det var ’gosselynnet’ hos tiden, som gjorde vårt folk till
ett stort folk.»
Lyckan log sitt huldaste leende mot Lennart Torstensson.
Ung och kraftfull stod han på höjderna av ärans bana,
omtyckt av alla, och ljus och löftesrik låg framtiden för honom.
Då kommo prövningarnas tunga dagar. Under striderna
vid Nürnberg i augusti 1632 råkade han ut för olyckan att
bli tillfångatagen och fick i Ingolstadt utstå nio månaders
lidanden i ett kallt och fuktigt fängelse, som förstörde
honom för hela livet. Det var en annan Lennart Torstensson,
som lämnade fängelset, än den, som en gång tumlat om
i Gustav Adolfs strider. Han led numera så svårt av
reumatism och gikt, att han tidtals måste bäras på bår.
Veckor igenom kunde han vara till den grad ansatt av det
onda, att, för att använda hans ord vid ett dylikt tillfälle
i brev till Axel Oxenstierna, »jag varken hand eller fot haver
varit mäktig, ja icke heller mitt huvud, efter värken haver
stigit mig uti halsen och upp i huvudet. Gud vet», utbrister
han, »med vad besvär och plåga jag är belastad, att jag
aldrig nog kan skriva’t. När jag understundom bliver så,
att jag kan för nöds skull sitta en timme eller några på hästen
— dock med stort besvär —, så är jag intet mäktig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
