Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Lennart Torstenssons segertåg i kejsarens arvländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någon hand regera hästen, så att jag mången gång av otålighet
önskar mig hellre döden än livet.»
Det är lätt att förstå, att en man med Lennart
Torstenssons pliktkänsla och verksamhetslust måste känna det så.
Trots sina svåra plågor höll han dock humöret uppe och
var glad och skämtsam mot sin omgivning. Men vilket
hjältemod behövdes det ej för att härda ut, när han visste,
att någon varaktig förbättring kunde han aldrig hoppas på!
Med nästa omslag i väderleken skulle hans handlingskraft
vara ömkligen förlamad. Ty när de varma sommardagarna
voro slut, grepo plågorna åter sitt offer, bundo honom
vid sjukbädden och omöjliggjorde för honom att med egna
ögon förvissa sig om, vilka åtgärder som behövde vidtagas.
Hur smärtsamt greps han ej av den tanken, att han skulle
kunnat uträtta så ofantligt mycket mera, »om Gud icke
straffat honom med sjukdom». »Här hörer sannerligen en
komplett människa hos detta verket», skriver han en gång
till rikskanslern. Det var blott en aldrig svikande plikttrohet
mot fosterlandet och en barnafrom tro på Guds försyn, som
gåvo honom kraft att kämpa sig igenom lidandet och
räddade honom från att i förtvivlan uppge allt. I plågornas
svåraste stunder fann han sin bästa tröst i att läsa i bibeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
