Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar
- Kriget med Danmark 1643—1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanning som fanns i den danske agentens hånfulla skriverier
från Stockholm angående den nybyggda svenska flottan.
Om ett bland de största örlogsskeppen hade han t. ex.
förtäljt, att det sprang läck, så snart det kom ut i sjön, och att
när man sköt lösen ombord, »buldrede det lig et raadent Ey».
Emellertid var Danmark nu räddat — tack vare sin flotta
och sin konung — ty slaget på Kolberger Heide hade visat, att
den svenska örlogsmakten ej var tillräckligt stark, för att en
landstigning på de danska öarna skulle kunna sättas i verket.
*
För att reparera de skador, som de svenska fartygen lidit,
löpte Fleming med sin flotta in i Kielfjorden. Efter en tid
kom emellertid den danska och lade sig utanför.
Kung Kristian var idel belåtenhet över att så »ha fått de
skälmarne i ett hål», där de till sist måste duka under av
brist på proviant och friskt vatten. För var dag som gick
blev han allt säkrare på sin sak och började tala om att efter
svenska flottans tillintetgörande »gå med några tusen man
rakt på de svenska skären» och hota Sveriges huvudstad.
Danskarne uppkastade nu en skans på stranden mitt för
svenska flottan, förde dit några skeppskanoner och började
beskjuta det svenska amiralsskeppet. En kula slog in i Klas
Flemings kajuta, träffade amiralen just när han stod och
»tvättade sina händer och sitt ansikte» och avslet högra låret
på honom. Fleming kände, att hans stunder voro räknade.
Han kallade då de ombordvarande officerarne till sig, tog
avsked av sina vapenbröder och manade dem att strida
manligen, så att flottan kunde återkomma till svenska skären.
Till sist anmodade han Karl Gustav Wrangel att
övertaga befälet på amiralsskeppet. Kort därefter förlorade
Fleming medvetandet och utandades sin sista suck.
Knappt hade den fallnes stoft hunnit kallna, förrän vinden
började bli gynnsam för utbrytning. Sedan skeppscheferna
tagit ett sista farväl av sin tappre amiral, beslöt man våga
det avgörande försöket. Med släckta lanternor gåvo sig
fartygen av, och tack vare nattmörkret lyckades de komma
förbi fienden, utan att denne märkte ett dugg. Det var en
bitter missräkning för Kristian.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/3/0427.html
