Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Kriget med Danmark 1643—1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På hösten 1644 förstärktes Karl Gustav Wrangels flotta
med en holländsk eskader, som Louis De Geer med berömvärd
energi anskaffat, och vid Femern besegrade den förenade
flottan så grundligt den danska, att av dess 17 fartyg endast
3 undkommo till Köpenhamn för att meddela budskapet om
den förfärliga olyckan. Minst 1,000 danskar hade stupat,
och ungefär lika många hade blivit tillfångatagna.
Svensk-holländska flottan hade däremot förlorat blott
ett enda skepp och 60 man, som dödats eller blivit
sårade. Segerns frukt blev, att herraväldet till sjös
återigen, såsom i Klas Horns dagar, övergick till svenskarne.
Äran därför tillkommer denna gång främst den blott
trettioårige Karl Gustav Wrangel, som hade satt sig i sinnet
att uppsöka och slå danska flottan, varhelst han kunde
finna den.
Det var en ärofull fortsättning på de bragder, vilka Wrangel
som rytterianförare utfört under Baners och Torstenssons
befäl, bragder som förskaffat honom de amplaste lovord
t. o. m. från en så fordrande fältherre som Johan Baner.
En hos äldre historieskrivare förekommande uppgift, att
Wrangel redan vid Gustav Adolfs övergång av Lech skulle
ha utmärkt sig såsom anförare för finnarne, har dock vid
närmare efterforskningar visat sig bero på en förväxling
med en överste Vangler. När Karl Gustav Wrangels fader,
generalguvernören Herman Wrangel, år 1641 i riksrådet
ivrigt talade för sin son, när det gällde att besätta de högre
befälsposterna, hade han ingen tidigare merit i fält att
anföra än från år 1635, då sonen i en drabbning fick ett
skott i halsen och ett genom rustningen. Om något
ingripande från Karl Gustav Wrangels sida vid Lech var
icke tal.
Det goda förhållandet mellan Baner och Karl Gustav
Wrangel hade emellertid sedan förändrats, till god del
troligen under påverkan av Baners tvist med Herman Wrangel,
som rivaliserade med fältmarskalken och representerade
den gamla försiktigare skolans krigskonst, för vilken Baners
krigföring tedde sig som alltför våghalsig. När regeringen
år 1638 gjorde den 24-årige Karl Gustav Wrangel till
generalmajor, skedde det mot Baners bestämda vilja, ty han ansåg
Wrangel ännu för ung för en så hög grad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
