Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Kristinas gunstlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svaret: »Den som kan få vara sin egen, bör inte bli någon
annans.»
Vad som höll Kristina tillbaka från att ge sig hän åt en
man, var dock icke endast den stolthet, som framför allt satte
prägeln på henne. Man märker också något annat i de ord,
varmed hon tackar Gud för »den smak och förfining, som
varit mina skyddsvakter mot önskningar, så farliga för Din
ära och min lycka». Är det icke ett vittnesbörd om en
kvinnosjäl, som skyggar tillbaka inför kärlekslivets rent fysiska
yttringar och finner något skrämmande oskönt däri? Så är
Kristina ett ingalunda enastående exempel på
intelligenskvinnan, som aldrig kan gripas av lidelsens berusning och
därför är dömd att se med det kalla förståndets kritiska
blick på vad som för den sunda naturmänniskan blir
kärlekens naturnödvändiga fullkomning. För Kristina tyckes
kärleken i själva verket ha varit mera en fantasiens än en
lidelsens och sinnenas sak. Hon har uppenbarligen saknat den
eld i blodet, som skulle ha kunnat förbränna hennes stolthet.
Att Magnus Gabriel De la Gardie varit åsyftad med
Kristinas ord om en böjelse, som fört henne till avgrundens rand,
därom kan näppeligen något tvivel råda. Men när hon väl
övervunnit denna svaghet, kände hon ett behov av att göra
slut på allt skvaller; och så lät hon fira hans bröllop med
hennes kusin, Karl Gustavs syster Maria Euphrosyne, år
1647. Samma år genomdrev drottningen hans utnämning
till riksråd, och vid 30 års ålder uppnådde denne lyckans
gunstling en efterlängtad plats bland de fem höga
riksämbetsmännen. Stora penninggåvor och rika förläningar regnade
alltjämt över honom.
Men den lysande ädlingens stjärna skulle hastigt blekna.
Den sköne Magnus Gabriel hade blivit till den grad ömtålig
om sin gunst hos drottningen, att han rent av blev farlig
för andra. Hans avundsjuka vände sig först mot Axel
Oxenstierna, vars inflytande hos drottningen han bidrog att rubba.
Men sedan kom Bourdelot i vägen för honom, och i vettvillig
avundsjuka gjorde han ett försök att störta sin rival. En dag
träder han inför drottningen och klagar över att den franske
läkaren yttrat sig »med stor ringaktning» om honom samt
några andra rådsherrar. Drottningen ställer till förhör,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
