Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Kristinas gunstlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv som Eder ära kan repareras. Tro icke, att jag är ond
på Erl Jag försäkrar Er, att jag icke är det. Den enda
känsla jag hädanefter hyser för Er är medömkan; och det
kan Ni icke ha någon hjälp av, sedan Ni genom Edra egna
handlingar omintetgjort mina välvilliga känslor för Er. Ni
kommer mig att blygas», utropar hon, »då jag tänker på,
hur mycken låghet Ni har nedlåtit Er till. I denna
olycksaliga affär har i Ert uppförande icke funnits någonting stort
eller vackert eller ädelmodigt. Vore jag i stånd att ångra,
skulle jag gräma mig över att ha knutit vänskapsförbindelse
med en så svag själ.»
Kristina ändrade aldrig mening om sin forne gunstling.
Ännu mot slutet av sitt liv, då hon som åldrande kvinna
fick anledning att återkomma till detta ämne, var Magnus
Gabriel De la Gardie för henne ingenting annat än »lögnaren».
Det tjänade ingenting till, att hans gamla mor, med
vilken Kristina så mången natt suttit tillsammans ute på
Jakobsdal och språkat om den älskade sonen, åter uppsökte
drottningen och kastade sig för hennes fötter, badande i
tårar. Kristina förklarade: »Den jag ett sådant brev har
tillskrivit vill jag aldrig skall komma för mina ögon.»
Den bortskämde, av hela världen kringfjäsade
gunstlingen måste nu pröva på en lantjunkares enformiga liv, skild
från hovets glans och nöjen. Än sjunker han ned i mörk
förtvivlan och utgjuter sig inför sina förtrogna över hur hans
hjärta är sönderslitet, över att han är föraktad och
övergiven av hela världen och »måste som en våt tupp fälla
fjädrarne». Än åter försöker han inbilla både sig själv och
andra, att han skall »lida allt, ända till döden, utan att ens
knota eller klaga». I den stämningen försöker han anslå
tonen av en stoiker, som »lärt att förakta den hala lyckan
och hovets lysande elände», och som med lugn avvaktar vad
framtiden kan bära i sitt sköte, »havandes min fröjd och
min förtröstning till Gud, vilken väl varder uppå mig
tänkandes, fast människor mig förglömma». Men i nästa
ögonblick rasar han över sina ovänner, isynnerhet
Oxenstiernorna, denna »huggormars avföda». Och man måste
konstatera, att han har ett bra långt gånget behov av att finna
anledningar till triumfer över sina vedersakare, eftersom han
kan njuta vid tanken på det järtecken, som skedde, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
