Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristina, Sveriges regerande drottning - Drottning utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid tiden för sin tronavsägelse skrev Kristina ett brev till
sin vän franske ministern Chanut om den stora, stilla lycka
hon väntade sig i Rom. »Jag skall», heter det i brevet,
»stärka min själ och från hamnen åskåda deras stormiga färd,
som drivas vind för våg av livet. Är icke mitt tillstånd
avundsvärt? Vore min lycksalighet känd, bleve mina
avundsmäns antal för stort.» Då låg ännu allt det nya och okända,
som friheten skulle bära i sitt sköte, framför henne: ett liv,
fullt av oprövade och bländande möjligheter. Nu hade hon
prövat dem och funnit, att i Södern som i Norden består
världen av människor med sina små intressen, sina små
och dagliga bekymmer, som stänga synkretsen och göra
dem själva förkrympta. Kristina var en för stort anlagd
natur för att ej beröras pinsamt av att se gudsbelätets
många vrångbilder, men hon var ej själv tillräckligt höjd
över mänskliga svagheter för att kunna göra sig oberoende
av sina medmänniskor. Hon behövde deras applåder,
annars kunde hon icke känna sig belåten med tillvaron. Men
den stora friden kan den icke finna, som fikar efter
ryktbarhet.
Kristina ville men kunde icke göra sig oberoende av
människorna, men vad värre var: hon kunde icke komma ifrån
sitt eget nyckfulla jag, från sinnesoron, som aldrig tillät henne
att känna sig fullt tillfredsställd, som drev henne att hela
livet igenom jaga efter skuggbilder. Det stora lugnet var
endast en övergående gyckelbild, och snart ruvar detta
oroliga huvud åter på politiska planer. Man finner henne
invecklad i äventyrliga intriger, åsyftande kungadömet
Neapels krona. Finge hon tillgång till dess statsintäkter, skulle
hon kunna tillfredsställa sina penningebehov, och som
innehavare av en ny tron skulle hon åter kunna se dem över
axeln, vilka ej ville visa ex-drottningen nog vördnad.
I syfte att intressera Frankrikes ledande män för Neapels
erövring åt henne gjorde hon 1656 ett besök i Paris.
Kungligt var det mottagande, som bereddes henne, och ett
ofantligt uppseende väckte den snillrika, excentriska kvinnan med
sin skarpa tunga och sina fria fasoner. Man häpnade över
hennes manliga vana att vräka sig i stolar och i konungens
och hela hovets närvaro kasta upp benen över stolkarmarna.
Utan att bry sig om sällskapet intog hon ställningar, vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
