Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Karl Gustavs barndoms- och ungdomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev hans sammanträffande med nederländaren Hugo Grotius,
en av världshistoriens främste tänkare och skriftställare på
folkrättens område. Han är ryktbar särskilt för sitt arbete
på att göra krigföringen humanare, och han fick glädjen att
bland sina hängivna lärjungar räkna Gustav Adolf och
se honom omsätta hans läror i praktiken. På Axel
Oxenstiernas anmodan hade Grotius gått i svensk tjänst och
verkade nu som Sveriges ambassadör i Paris. Den store filosofen
fann Karl Gustavs begåvning såväl som hans karaktärsegenskaper
värda allt beröm och såg i honom ämnet till en stor
furste.
Vid aderton års ålder kom ynglingen hem igen, fylld av
iver att få tjäna det land, vilket han betraktade som sitt
fosterland. Så mycket bittrare blev det för honom att märka,
att Sveriges store envisades att i honom se bara en främling.
De anbud hans fader gjorde riksförmyndarne att låta sonen
inträda i rikets tjänst besvarades avböjande. Men för en
så livskraftig och dådlysten natur som Karl Gustav var
overksamhet farlig, och överskottet av kraft hotade att urarta till
tygellöshet. »Prinsen tager sig ingen annan sysselsättning före
än att smeka sina hundar och spela kort», skriver hans
guvernör denna tid.
Men Karl Gustav är själv den, som rycker sig upp ur faran
för att försoffas. Sin bästa ungdomstid vill han ej gagnlöst
förspilla. »Gud har», skriver han till sin far, »givit mig
av naturen en livlig åtrå att söka min lycka med svärdet,
och mitt beslut är också att söka henne, till dess jag finner
henne.» Den vägen stod honom alltid öppen, ty vid svenska
armén tjänade redan förut en mängd tyska furstar. I sårad
självkänsla avböjde han Axel Oxenstiernas anbud att taga
befälet över en förstärkning, som skulle från Sverige avgå till
krigshären i Tyskland. Han ville, förklarade han, icke
befalla, förrän han lärt att lyda. Och så trädde han som
frivillig in i Torstenssons armé i oktober 1642.
Knappt tre veckor hunno förgå, innan han fick sitt elddop.
Det var i den skarpa bataljen vid Breitenfeld den 23 oktober
1642. Redan nu och under den därpå följande belägringen
av staden Leipzig lade han i dagen det djärva mod och den
snarrådighet i svåra lägen, som skulle göra honom så populär
bland soldaterna. Officerare, som kommo hem från kriget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
