Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne skaldeöden - Lasse Lucidor den olycklige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lucidor till, vägrar poeten besvara skålen. Det är en
förolämpning, som kräver blod. Värjorna flyga ut, ett kort
handgemäng, och Lucidor faller baklänges i spisen med Storm
över sig. Furubom skiljer dem åt. Med orden »Jag är
stucken» vacklar Lucidor fram till bordet. Sedan blir det
tyst — en hemsk tystnad, medan timmarna skrida mot
dag. När nästa sol faller in genom värdshusfönstret, lyser
den på Lucidor den olyckliges döda kropp, som blek och
blodig ligger utsträckt på krogbänken.
I den förut anförda psalmen »O, syndig man, som säker
är och trygger», har skalden i korta, kärnfulla sentenser
tecknat livets intighet:
»Vad är ditt liv? Ett damb som snart försvinner.
Vad är din lust? En ström som fast bortrinner.
Vad dejlighet? En färgad maskesäck.
Vad gods och guld? En glittrand’ mull och träck.»
Människan: Jag är uti silke klädder,
och min sång är kostelig.
Döden: Jag med ormar åt dig bäddar
och med matkar skyler dig.
M. Var man ser och hedrar mig,
D. men si, Gud föraktar dig.
M. Alle gå mig nu tillhanda,
D. till dess jag tar bort din anda.
M. Jag vill nu ock gäster fägna,
bjuda dem på spel och vin.
D. När du dig som bäst vill hägna,
kommer jag obuden in.
M. Stora glas är mitt behag.
D. Du äst själv som glaset svag.
M. Lustigt spel och sköna kransar
D. falna,[1] när du med mig dansar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
