Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - »Överflöd och yppighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delas, när liket bäres utur huset. Och sist skola i städerne
alla banketter och gästebud samt mattillredningar vara
förbudne och ingen bliva till måltids buden uti sorghuset
utan den där eljest ordinarie haver att göra och den dödas
efterlämnade att sköta och hugsvala. På landsbygden kan
detta fuller icke så alldeles hållas, utan gästerne måste
spisas, till dess begravningsakten är passerad. Ty måge de,
som budne äro, om aftonen före trakteras med nödtorftig
mat och dryck och andra dagen, som till begravningssolenniteten
är förordnad, bjudas ifrån kyrkan och hem i gården,
där efter lägenheten hederligen att trakteras.» Därvid borde,
så vitt möjligt(!), »undvikas all dryckenskap och fylleri»;
och sedan skulle man »dagen efter skiljas åt, och var rese
hem till sitt igen».
Överträdelser av förbuden skulle i samtliga fall straffas
med böter.
Att påbuden dock ej ha »strängeligen efterkommits»
framgår därav, att år 1664 nya »stadgar och påbud» av denna art
behövde utfärdas. I huvudsak voro de ett förnyande av 1644
års stadgar; men flere nya bestämmelser voro tillagda. Så
bestämdes, att bröllopen ej fingo räcka mer än en dag,
dock med följande tillägg beträffande sådana högtidligheter
på landet: »Vele gästerne sedan något göra sig lustige hos
husvärden på mer eller mindre tid, så kan det väl lidas,
allenast medelmåttighet uti kostnad altid observeras.» Gästers,
rätters och musikanters antal vid gästabuden bestämdes
noga. Beträffande undfägnaden vid prästerskapets och
borgerskapets bröllop hette det bl. a., att man skulle »beflita
sig om att gott svensk-öl framför annat, främmande
brukas och därnäst bespara vin det mesta som ske kan».
I fråga om klädedräkten tillkom nu bl. a. förbud för
adliga kvinnor att använda mer än 120 alnar band på varje
klänning (!). Prästerskapet och borgerskapet samt med dem
likställda indelades var för sig i olika grader, och så väl män
som kvinnor fingo i mån därav pryda sig mer eller mindre
dyrbart, »benöjandes sig med den klädedräkt, som i dess
stånd är övlig, och icke gåendes därifrå». Därför finge icke
de, som ringare äro av grad och villkor, draga lika kläder
med de förnämste, mycket mindre med sine förmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
