Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - »Överflöd och yppighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»pjukota,[1] höga hattar, stora, fodrade mössor och stora kragar» går
igen även i 1664 års överflödsförordningar, där höga överheten
söker inskärpa vikten av att prästerna uppträdde i »en
allvarsam klädedräkt, så att de ock därav måge ifrån andre
ståndspersoner kände och som präster ansedde varda». Huru
denna »allvarsamma dräkt» skulle vara beskaffad,
utvecklades sedermera närmare. Den borde bestå av »hövliga och
långa, sida kappor med små prästehuvor, hattar med
måtteligt veck och kullar men icke de långa och mycket krusota
peruker eller slängande kappor och vita handskar». Därtill
borde höra »allvarsamt skorne underkläder».
Att det dock brast mycket i fråga om laglydnaden förstår
man, då man hör biskop Jesper Svedberg klaga över »den
sköne predikanten», som »går där med sin långa, krusade och
pudrade peruk och i sida kläder, så att kappan släpar ett
kvarter efter honom, allt till den ändan att han skall synas».
År 1710 överenskom prästeståndet att »bortlägga de långa
och mycket krusota peruker», som då brukades, »och att de,
som nödvändigt behöva dem för sin hälsas skull, skola skaffa
sig små peruker, som äro naturligt hår lika». Dessutom skulle
prästerna, »besynnerligen de, som äro komne till något
hederligt ämbete, icke raka sig, så att de måge synas följa
ungdoms lusta och ostadighet. Och ändock de, till sitt stånds
åtskillnad, måste bära långa kappor, låta dem likväl icke
skäras så sida, att de släpa på jorden. Ty vad det är för
fåfänglighet, kan var och en märka, samt huru andra vid slikt
exempel ursäkta sin överflödighet.» Härmed hade nu
prästerskapets »krusota» peruker kommit ur världen. Vad åter
vidkommer löftet att låta skägget växa, tycks detta ha tagits
mindre allvarligt, ty ännu vid 1755 års riksdag anmärkte en
iakttagare, att av hela prästeståndet fanns icke mer än en,
som bar skägg. De andra föredrogo således att alltjämt
»följa ungdoms lusta och ostadighetv.
Inom borgarståndet hade överheten länge funnit en
betänklig böjelse för lyx. Nu går det så långt, att ståndets egna
ledande män känna sig allvarligt bekymrade. År 1661 klaga
borgmästare och råd i Stockholm över folkets böjelse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
