Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ett hetlevrat släkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och», heter det vidare i rådhusrättens protokoll, »blev han
samma dag därtill märkter».
År 1630 finner man, att en tjuv därsammastädes, som var
barnfödd i Barkeryds socken, »tillbjuder sig vilja bliva
skarprättare, synes ock därtill vara modig nock, såsom på lemmarne
färdig».
I mitten av 1600-talet fick Växjö till bödel en man, som
av Svea hovrätt dömts »till galge och gren. Men efter han
vedertog skarprättareämbetet, blev han benådad till livet.»
Vad en sådan karl kunde ta sig till i skydd av sitt »ämbete»,
därom ha stadens rådstuprotokoll en hel del att förmäla. En
pojke hade han rånat på 14 daler kopparmynt, som han
sedan söp upp. Tre gånger hade han gjort sig saker till
häststöld, och även på annat sätt hade han visat sig långfingrad.
Han var också en illa känd tjuvskytt, den där »alltid vankar
i skog och mark med bössa». Den anklagade erkände, att han
olovandes skjutit hare och fågel, men nekade till en anklagelse
för att ha skjutit rådjur — det anfördes nämligen mot honom,
att han givit bort »ett rådjuralår». Bödeln bedyrade, att något
»rådjuralår» var det visst inte utan »en halv hare».
Bland andra klagomål, som framfördes mot bemälte bödel,
var också, att han icke ville låta nöja sig med fastställd taxa
för avrättningar av missdådare utan trugat länsmannen till att
punga ut med »20 daler gott mynt», något som den anklagade
icke kunde neka till.
En gång hade samme man, »över sig drucken, kommit till
Konga härads rättareplats och skulle en upphänga» men »hade
inget rep utan sprang till hästarna, som vid platsen stodo
bundna, och ryckte grimmorna av och tog att upphänga med.»
Det klagades ock, »att när skarprättaren någon missdådare
skulle nedgrava, som är avrättad, gör han det så illa, att han
näppeligen överskyler kroppen med mull eller jord, utan
kreatur däröver mycket rårna och hundar och svin dem
uppäta. Klagas ock, att bemälte skarprättare alltid är slem
och brukar led mun på folk och under tiden spotskeliga
svarar magistraten.»
Hans mått var också rågat, och rådsturätten kunde ej annat
än i enlighet med tjuvabalken döma honom »till galga och
gren» igen. Det var anno 1642. Mannen måtte emellertid,
trots allt, ha blivit benådad — förmodligen för att hans plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
