Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ett hetlevrat släkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej skulle bli vakant —; annars skulle han inte två år senare
ha kunnat bli för tredje gången dömd till hängning.
Anledningen var denna gång, att »en löparefänta, Karin benämnd,
om sine 12 år», stulit pengar från en gymnasist och ett
huvudkläde från en kvinna på uppmaning av skarprättarens hustru,
som »bedit henne stjäla, vad hon överkom, och låta henne få».
De stulna pengarna hade flickan lämnat åt bödelns hustru,
som därför givit henne »en gammal utsleten särk, ett snörliv
gammalt, såsom ock ett par elaka skor». Tjuvgodset hade
skarprättarens hustru gömt, och även fäntan själv hade hon
hållit dold, dels på ugnen, dels i höet i ladan.
Enligt rådsturättens dom skulle det värda skarprättarparet
följas åt även i döden. Hustruns straff löd nämligen på
att hon skulle »kvick[1] i jord gravas». Förmodligen blev dock
domen mildrad, ty det är sannolikt samme skarprättare,
om vilken det följande år finnes antecknat: »Samma dag slet
skarprättaren ris efter den höglovlige Kungl. hovrättens
resolution.»
Den konung, som inlagt de största förtjänsterna om att
höja »skarprättarämbetets» sociala ställning, är Karl XII.
Bödelsgörat var förut till den grad illa ansett, att även
skarprättarens barn och tjänstefolk betraktades »som
oärlige och sådane, vilka inte böra tillåtas att pläga umgänge
med annat, ärligit folk».
Enligt en gammal, allmänt utbredd sedvana blev
»bövelsbarnet» icke döpt tillsammans med »ärlige personers barn»,
före predikan, utan först efter densamma. Ett annat belysande
drag till frågan om bödelsbarnens sociala ställning är följande
episod från »mäster Abrahams räfst» 1596.[2] En piga på Öland
ville bryta sin trolovning med en man, som lägrat henne,
bara därför att hon »förnummit, att han är en mästermans
son, som haver varit skarprättare uti Växjö». Dock ansågo
vederbörande myndigheter ej detta vara giltig anledning.
Bödelns barn hade naturligtvis ej heller någon möjlighet att
försörja sig med annat arbete än halshuggning. Och som det,
trots den rikliga tillgången på grova missdådare, ej kunde bli
tillräckligt med arbetsförtjänst åt alla dessa människor, fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
