Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Några mer eller mindre väl valda ord om plägseden att dricka tobak, snuva tobak och tugga tobak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ha lust att dricka ur samma kanna som de. Han
berättade också, hurusom han »en gång besökt en god vän om
morgonen tideligen, då han låg och sov på sin säng, och
blev varse, att tobakssaften hade flutit honom av
munnen över hela hans skägg, kindben, örnegott och bolster»,
så att hans mun liknade »en dyngehög, som om våren
frusen av solens värma oppsmältes och saften bäcketals hit
och dit floder».
De som vant sig vid tobaksrökning, kunde enligt Mäster
Thadlers påstående »intet dricka ett stop öl utan sin pipa
tobak», och de klagade över, att de »icke väl kunde gå till
stols, med mindre pipan satt i munnen».
Här avbrytes mäster Thadlers utredning därigenom, att
författaren vaknar och står upp till sitt vanliga arbete om
mornarna »att dricka en pipa tobak».
Seigneur Hans Hansson fick emellertid förnya
drömbekantskapen en annan gång. Då lyckades också Mäster Thadlers
antagonist, vilken presenterade sig såsom Mäster Warhafft,[1]
få en syl i vädret och lät motparten höra, att man inte fick
klandra Guds gåvor därför att de av somlige människor
missbrukades. Då skulle ju både mat och kläder vara av ondo,
ja själva talegåvan, ty den missbrukades mer än något annat,
till bakdanteri och andra synder. Sedan övergår tobakens
varmhjärtade försvarare till att anföra medicinska
auktoriteters utlåtande om örtens helande inverkan vid en mängd
sjukdomar. Och till yttermera visso förtäljer han en god
historia om en gammal präst, som själv berättat för honom,
att när han var omkring fyrtio år, blev han blind och måste
låta leda sig omkring. Detta elände varade i fjorton år, och
inga medikamenter hjälpte. Men så hände sig, att han fick
besök av en gammal god vän, som brukade »snuvtobak».
Det gjorde denne, enligt egen utsago, för att stärka sina ögon
och menade, att han troligen skulle ha varit blind, om han
icke brukat tobak.
Prästen lät honom övertala sig att försöka medlet och
»pröva, vilken fluss det utdroge»; och »strax begynte han nysa,
rakla[2] och gråta». Det tyckte han inte just var något trevligt;
men hur det nu var, så fick hans vän honom till att låta göra
sig en »tobaksbössa».[3] Efter en månads tid visade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
