Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kärnkarl från vår stormaktstid - Olof Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu sedan Rudbeck fyllt sjuttio år, ljöd hans stämma
mäktig och klangfull under domkyrkans valv.
Från festligheterna vid drottningens ovannämnda besök
i Uppsala berättas en rolig episod om Olof Rudbecks
frispråkighet. Den gode professorn hade för att hedra
henne och hennes mor änkedrottningen, som också var med,
»beställt, att i ingången till drottningarnas sal skulle stå små
gossar tätt intill varandra på små pålar, svävande å bägge
sidor om ingången, varandes klädde i vita kläder såsom
beläten, havandes vinklasar i händerna. Men som
drottningarnas ankomst var emot allas förmodan hastig, fick
intet Rudbeck tid till att ställa sina piltar i sin behöriga
ordning, det honom förtröt, sade fördenskull till
drottningarna: ’I skolen vara välkomne; men denna gången ären
I för bittida komne.’ »
Äkta Rudbeckst är också ett brev, som den nära
sjuttioårige mannen skrev till kanslipresidenten Bengt Oxenstierna
i anledning av ett annat remarkabelt besök, som Uppsala
universitet haft på våren 1699, nämligen av en polsk ambassad.
I anledning därav hade regeringen på förhand till
universitetets rektor och Rudbeck uttalat sin önskan, att
beskickningen skulle bli mottagen och fägnad på bästa sätt. Därför
hade man också lagat till en riklig festmåltid. Men
ambassaden anlände ej förrän kl. 12 på natten till söndagen, och då,
skriver vår man, »kostade det på den gamla Rudbecken, att
han skulle släppa sin goda gumma utur sin famn
midnattstid att koka och sjuda».
Rudbeck redogör vidare i brevet för hur rector magnificus
med sex professorer på måndagsmorgonen uppvaktade
ambassaden och följde den till domkyrkan. Där gick beskickningens
huvudman »först till S:t Eriks grav, och sedan han kysst
S:t Eriks ben, kunde jag märka, att han frågade rector, vem
jag var». Sedan han fått besked därom, »steg han till mig och
gav mig sådana titlar, de jag intet kändes vid, och gjorde en
hel parentation i så många människors närvaro, så att jag
blygdes därför. Och såsom han sade sig hava den första
delen av Atlantica och önskade att bekomma de andra två
delar, kunde jag ej annars göra, än efter han med sådan ymnog
balsam smorde mitt huvud, att det flöt såsom på Aron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
