Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI:s förmyndare - Vårt land får äntligen fred med alla sina grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med. Jag hoppas där fattas intet brännevin och lök. Vår
gesant, herr Bengt Horn, vederfares ock stor ära i Ryssland,
skriva de, och att han blir konvojerad med 12,000 man
igenom landet.»
Det visade sig, att Ekeblad gissat rätt angående
främlingarnas stora bagage. En vecka senare, den 2 april,
berättar han nämligen om dem: »Där synes intet många av de
gode herrarne på gatan, utan några som gå och sälja sablar
och ryssepiskor — en stor heder för en gesant att låta sitt
folk gå omkring och sälja varor!»
De enda officiella livstecken, som ryssarne, att döma
efter bevarade aktstycken, gåvo ifrån sig, bestodo i klagomål
över trakteringen. Två dagar efter sin ankomst till
Stockholm förklarade de »spotskeligt», att medan de hemma i
Moskva brukade leva kräseliga och smörja kråset med »gäss,
kalkoner, ankor, grisar, lamm och höns», finge de här i
Sverige icke annat än oxkött, vilket man i Ryssland brukade
giva endast åt »tjänare och gemena folket». Dessa
påståenden imponerade på svenska regeringen, så att gästerna fingo
förbättring i underhållet.
För övrigt kan man vara fullt övertygad om att ryssarnes
vistelse i logementen icke var alldeles uteslutande frivillig.
I likhet med de svenska sändebuden i Moskva voro de
underkastade en samvetsgrann bevakning. Belysande är också
det beslut, som fattades i rådet kort före ambassadens
hitkomst, nämligen att en ryss, som uppehöll sig i
Stockholm och förde »en olidelig korrespondens» med sina
landsmän, skulle flyttas till Uppsala och kvarhållas där, så länge
tsarens sändebud stannade i Sverige, på det han icke skulle
få tillfälle att lämna dem farliga upplysningar.
Innan det högtidliga överlämnandet av tsarens
bekräftelsebrev kunde försiggå, hade man en del svårigheter att
övervinna. Ryssarne fordrade nämligen, att alla de fem
höga riksämbetsmännen skulle närvara vid audiensen. Nu
ville emellertid olyckan, att riksmarsken, Lars Kagg,[1] hade
dött i november året förut och riksamiralen, Karl Gustav
Wrangel, var långt borta från huvudstaden. »När man»,
för att tala med Ekeblad, »sade dem, att här var ingen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
